Mariamaroskas

hahhaaa precis som om jag skulle kunna veta hur andra har det...!??!
Men jag kan bara beskriva hur jag har det... Eller har haft det... Eller jooo hur jag har det!!
Nej jag vet inte riktigt men jag tror att mina tanke var att dela med mig om min historia. Mitt lilla liv som liten.
När jag kom...
När jag blev svensk... Svennebannan lixom!!
9 april föddes chiles sötaste lilla tjej... Vilken grej va!! Med hjälp av kejsarsnitt föddes jag... 3990g längden är tyvärr okänd! Ett söndagsbarn är jag med....
Vid åttamånaders ålder hade jag planer på att byta land. Varför då?
Tacksam idag att jag fick detta ödet för just mitt liv. Att min ödedsbok skrevs på detta sätt...
varför?
Jo för att min bio-mamma endast hade råd med min äldre syster....
Min Bio-mamma jobbade på en marknad och fick bara ha med min äldre syster där. Å jag själv fick vistas hos ett äldre par. Som det ser ut i mina adoptions handlingar var detta äldre par en mormor/farmor morfar/farfar.
Jag får genomgå en herrans massa undersökningar och vips så blir jag hämtad av en eskort.
Eskort kallas tjejerna som följer med adoptivbarnen från sina hemländer. Så bebisarna/barnen inte behöver åka själv. Idag är det ju mer vanligt att man som adoptiv förälder hämtar hem sitt barn.
Min Eskort heter Karin Hyldig och hon åkte med mig till danmark sedan tog Kayoko Petersen över mig till stockholm arlanda. 26 timmar tog det för mig att hitta mina föräldrar och för dem hade väntan vart år.

Bilderna är tagna av min ingifta morbro B-O och är förvarade i min bok "boken om mig"
Min mamma var super nervös att jag inte skulle komma och hade drömt mardrömmar om barn som var super sjuka eller svårt skadade undernärda barn. Å i hennes famn kom jag.. en klump på 8400g och 68cm. En glad tjej som lös upp när jag såg min blivande far
.
Mamma har berättat och gör det än att jag skrek till när jag såg pappa
Iiiiiiiiiiiii
Jag sken upp som en sol varje gång det kom en man med skägg.
(å det gör jag än idag)
Där var jag alltså...I famnen på min nya familj. En familj som längtat efter mig i år.
Första natten med min familj sov jag inte.
Jag hade tydligen setat klar vaken på pappas mage och plockat med hans hårstrån på brösten.
Dem lät mig hållas och helt plötsligt la jag mig ner och sov...
Pappa har berättat efteråt att han knappt tordes andas.
Så fort pappa försvann under dagarna skrek jag till
AAAAAAAAaaa
Mamma tror att jag är livrädd att han skall försvinna. Han får inte äns gå på toaletten med stängd dörr.
Kan det vara så att jag var rädd för att han skulle lämna mig.
Var jag ledsen för att jag blivit lämnad. Var jag medveten om min separation från dem som tagit hand om mig...!?!?
Lucia kom och mina kusiner är super förtjusta i mig... Alla vill hålla och gulla och sjunga med mig.
Jag var nog mer än om pysslad och uppassad.

Snygg jag var som liten va... Jag tycker jag liknar mina barn. Eller dem är det väl som liknar mig!!
Mamma har skrivit i min bok att jag bubblar på och lär mig svenska som ett rinnande vatten. Jag bubblar tidigare en dem andra barnen i samma ålder. Men min motoriska utveckling är jag inte ett dugg intresserad av. Vadå sitta, vända sig, å ligga på mage är rena skräcken.
Men det kommer.
Tanten på bvc tror att det är för att jag vart tvungen att setat still mkt. Antagligen i en vagn eller stol eller i sjal. Jag har länge svårt att ligga platt på mage eller platt på rygg. Benen ska vara upp tycker jag...men med massor med träning så blir det även naturligt för mig att sova som alla andra.
Å täcke är inget att tänka på... INGET På benen. Fy då skriker jag. Å smyger mamma eller pappa på mig täcke över benen vaknar jag...
Benen rakt upp i luften och så smäller jag ner dem i madrassen.
Så jag fick ett täcke som var mindre som passade över min överkropp istället och socker på fötterna.  

Jag kommer alltså från chile. Född där med mina rötter i ett land jag inte vet något om egentigen. Har inte äns vart så intresserad av att veta.
Vad spelar det för roll igentligen.
Jag är född där...
Jag har levt där.. en kort kort stund av mitt långa liv.
Jag fick en ny svenska (hahha finsk) familj.
Jag fick en bror (även han adopterad-81)
Jag har mitt blod som strömmar genom min kropp som är från min Bio-mamma.
(eller hur är det nu...byter man inte ut sina vita och röda blodkroppar)
Jag känner mig... INTE svensk och Jag känner mig INTE chilensk.
Men vad är jag då?
Jag känner mig ADOPTERAD.
Men jag pressenterar mig ju inte så...
Maria adopterad.
Som när man är utomlands frågar folk vart kommer du ifrån
Sverige svarar jag.
PUNKT...
Nå´n gång har någon frågat vadå.. du är inte svennebannan? Nej jag är adopterad.
Men om jag inte känner mig svensk och inte chilensk
Det känns rätt märkligt när jag känner efter.
Går svenskar runt och känner sig svenska?
Jag vet ju att för vissa är ju rötterna A och O.
Jag har massor med adopterad vänner som letar och har letat förbrilt efter sina rötter i det land dem är födda i.
Jag känner att jag har fått mitt nya släkt träd.
Fast min hudfärg passar inte in med deras men jag har ändå en släkt som jag känner mig så hemma i.
Å DET ÄR TACK VARE MINA FÖRÄLDRAR TROR JAG...
Dem kanske inte kan ta åt sig hela äran för detta. Lite beror nog på min personlighet. Men mkt...
Dem har aldrig hymlat om att jag skulle vara deras...Jag har ALLTID å då menar jag ALLTID vetat att jag är adopterad. Det har aldrig varit någon hemlighet och dem har alltid berättat det för mig.
Jag vet att många fått reda på att dem är adopterade som relativt stora barn.
Är inte det sjukt så säg...
Barn ser inte HUD OCH HÅR FÄRG...
Iaf inte mina barn...
Nu gör nog Zeb det. Men jag vet att jag frågade honom om en tjej på hans dagis en gång. Å han tittade på mig som om jag var helt rubbad. VILKEN SVART TJEJ... där fanns bara en FARA.
Eller så är det för att vi här hemma inte ser eller lär våra barn att det är skillnad på hud och hårfärg. JAG VET INTE!!
Men iaf... jag har ALLTID vetat att jag kom hit med eskort. Jag har en mamma och en syster och min mamma jobbade på marknad och var fattig. Jag har alltid vetat varför min mamma och pappa adopterade barn. Å varför dem just ville ha barn från Chile.
Det har aldrig varit konstigt...
Så jag fick en ny släkt...en underbar sådan...

Jag kan ärligt säga att jag aldrig känt mig utanför... Vist fasiken var jag en jävla skitunge som tonåring och vräkte ur mig mer än en gång till mamma.
Att hon inte var min riktiga mamma. I dag är hon min bästavän och jag ringer till henne om det mesta i mitt liv.
Jag var inte alls någon snäll tonåring och jag testade mina föräldrar långt ut i fingerspetsarna. Kanske för att testa om dem skulle stanna kvar? Eller är alla tonåringar på detta vis?



Men dem har alltid hårt hårt i mig. Dem har aldrig lämnat mig! När dem lämnar mig är väl när det är dax att vandra vidare.

Jag undrar ibland om och hur andra adopterad känner? Om dem känner sig annorlunda?
Massor av mina adopterade vänner har hängt i adoptiv forum dem har hängt med andra adopterade på kvällarna och på kurser och läger och skit.
JAG HAR ALDRIG KÄNNT MIG HEMMA MED DEM... Med dem där adopterade.
Jag har å andra sidan aldrig hängt med folk i grupper eller kurser.
Jag spelade innebandy en sväng med min vän madde... Hahaha det var tider...
Å så dansade jag som liten tjej. Talang hade jag men tonårslivet hamnade i mellan.

Som vuxen... har jag funderat mer på mitt ursprung. Om vem jag är lik och vem jag fått mina bra och dåliga sidor ifrån. Mkt har jag fått från mina föräldrar. Allt är inte genetiskt mkt är ju som man lever lär man... Å man gör inte som föräldrar säger utan som dem gör. Å detta gällde ju även mig. Det är läskigt att jag är så lik min pappa i mkt.
Då är ju frågan...hur lik är jag min Bio-pappa?
Vet min mamma vem min pappa är... Vem är min Bio-mamma. Lever dem?
Å jag tror alla dessa tankar kom när jag själv fick barn. När jag själv landade i min roll som mamma. När Zebastian börjar fråga om Chile och när jag berättade om när jag kom till sverige. När jag själv berättade samma sanna saga om den där lilla tjejen som levde i Chile och fick nya föräldar i sverige.
Det är nu jag undrar vem dem är?
Men sammtidigt är jag för lat för att hålla på med adoptionscentrum och papper och översättningar av papper och allt jobbigt man måste hålla på med.
Skulle vara lättare om dem letade upp mig.
Dem är mer än välkomma och plinga på min dörr någon dag!
Men jag tror att det är en omöjlighet och drömm. Ska det letas och sökas är det nog upp till mig.

NU ska jag sova på detta....kanske tom hittar något att lägga till. // MARIA MAROSKA