Mariamaroskas

när man inte har det bra i sin familj. Eller är man klassad som en familj som redan är förlorad..!??! Alltså jag har länge tänkt på att om jag och Nicke skulle prata med någon om våra MEDURÅ bråk eller våra missförstånd eller jag vill alltid vinna bråk. Så kanske vi båda skulle lära oss och se och förstå hur den andra funkar. Sen betyder det ju inte att det är så att man ALLTID måste förståvarann. Å vi behöver inte alltid vara sams på det sättet...klart att vi måste få tycka olika ibland. Men vårat ekkorhjul är så svårt att hoppa av. FÖR oss båda... Å jag upplever det som att gå som en katt runt en het gröt. Å jag vet till 100% att Nicke tycker det samma. Att det känns fett jävla trist att behöva gå runt och vara på sin vakt...när är nästa gång "pittbullen" maria ska bli sur. Jag letade efter dem man går och pratar med här uppe på vårat område idag när vi ändå var där uppe på Odensvi. Men dem var inte där...Å jag har inte äns pratat med Nicke om detta. Han kommer bara att tycka att jag är värsta mesen och förstorar upp hela alltet. Men jag är rädd...Super rädd att det ska gå för långt. Att vi inte eller jag eller han inte orkar med den andra eller oss längre. Jag var så nära att be honom packa en väska i lördags så det är nästan läskigt. Jag hade gjort det..Jag var så nära på att skicka ett sms som var utan dess like. Men hejdade mig i sista sekund. Vuxen var va jag var...kom jag på i sista sekund.
Men är det inte bättre att iaf kanske göra ett försök? Om vi själva inte klarar av att göra ett försök kanske någon annan har ett bättre råd att ge? Eller är det något jag bara inbillar mig...
Men jag tror nog att dem allra flesta tycker man är en jävla looser om man går till någon och prattar om sitt misslyckade förhållande. Som man inte kan fixa uppe själva.
Alltså...vi är egentligen inte misslyckade...
Jag vet att vi älskar varann. Det vet jag alltid efter vi haft våra gräl och när vi blir sams... jag vet att vi egentligen gillar varann mest och bäst.
Men det är så fucking svårt att göra allt så jävla rätt...
Jag har egentligen massor i min äckliga livs ryggsäck jag borde prata med någon med. Men jag är livrädd att låta någon komma mig in på livet.
Jag pratar inte äns med mina närmaste vänner om saker som fått mig att må dåligt. Shit jag är SÄMST på att prata problem.
Å det säger ju även Nicke. Att jag är svår att komma in på livet. Jag är svår att komma igenom för jag sluter igen när det blir för mkt.
Jag brukar säga så här..
ÄR DET NÅGON SOM BRYTER SIG IN GENOM MIN MUR GÅR JAG SÖNDER OCH KOMMER ALDRIG MER KUNNA KOMMA TILLBAX:
Jag sluter ihop. Jag gillar att gömma mina kännslomässiga bakom mitt fina  leende. Det funkar ju alltid bäst att säga att allt är bra.
Det finns ju många som pratar sina problem. Jag själv älskar att hjälpa andra och lyssna och fixa till så att andra mår bra och har det bra. Kanske för att jag själv bli så mkt helare i mig själv om jag hjälper andra. Men att ta tag i mina egna problem är lite svårare... fast egentilgen har jag inte så mkt att få löst.
Å så hatar jag att gråta... Det är bland det värsta jag vet...jag ser det som ett nederlag att gråta. Då har man förlorat... fast egentligen är det inte så...
Men jag vill inte bli någon jävla lipsill och jag har för mkt att reda ut pussla ihop och få svar på...Å i allt detta kommer väl gråt med...har jag iaf fått för mig...
Men kanske...
Om vi gör det tillsammmans kanske vi blir starkare med.
Mamma brukar säga att hon tycker att jag och Nicke är ett bra team. Å det är vi...
Men är det verkligen så att någon annan ska behöva sitta och lyssna på oss... för att vi ska få det bäst. Eller nästan bäst iaf.
Jag tror ärligt aldrig Nicke hänger med...
Jag ville ju gå på den här föräldrar utbildningen dem höll där...Å det bara TVÄR vägrade han... Å då ville inte jag gå på föräldrar utbildningen för att jag tycker vi är dåliga föräldrar utan för att jag trodde det skulle vara nyttigt för alla föräldrar...
Nej... Vi har pratat lite och jag ska ge det lite tid. Vi är mitt uppe i en berg och dalbana där vagnen har stannat i en nerförsbacke för ett tag...kanske den kan ta oss uppåt och får det bra... BÄST som vi en gång har haft det?! // MARIA MAROSKA