Mariamaroskas

jag är rätt less på min sambo, han är less på mig... Jag är less på allt som har med karlfolk att göra...Å så sitter man här med tre söner... Vad gjorde jag för fel...  Nej jag vet inte vad jag ska säga för att förklara våran situation på ett skysst sätt utan att kasta skit på min älskade sambo. Jag tycker han är en nonchalant jävla fucker...Å han tycker att jag är en jävla satkärring som bara är på honom.
Vad grundas detta på då?
Olika syn på saker och ting så klart...
Jag vill ha grundliga svar och att saker och ting skall göras tillsammans eller iaf försöka göra viktiga saker tillsammans.
Niklas tycker..
hmmm nej varför ska jag tala om hur han tycker för det vet jag inte...? Han kanske skulle kasta in en komentar så ni får en bild av vad han tycker....
Jag ser saker helt tvärt om än vad han gör... (tror jag iaf)
Jag menar han har så mkt bra att tillkomma våran relation och jag vill absolut inte att mina läsare skall tycka illa om honom...och tycka bra om mig. För jag är inte heller stöpt i en perfekt form.
Men jag tycker verkligen att hans stil av att vara en sambo är så nonchalant...
Vem fixar och donar här hemma. JO jag... hans svar till detta att han inte fixar och donar är att han inte är intresserad.
Vem städar och tvättar här hemma. JO jag...hans svar till detta är att han inte bryr sig om att det är stökigt.(dammigt och äckliga golv)  Rena kläder vill han väl ha...antar jag iaf.
Vem går med barnen till läkarna och dylikt...JO jag...hans svar till detta är att han jobbar...Igår var det någon som sa till mig att varje arbetsgivare ska planera sin verksamhet så långt det går så dess anställd skall kunna ha en familjeliv och ett arbetsliv som fungerar.
Att jag går till bvc och tandläkaren och så själv med våra barn är självklart okey.
Men jag har stört mig så fett mkt i flera dagar att Nicke tagit förgivet att detta med sjukgymnastik och Jonathan ska jag gå på.
Å det är klart han är med oxå. Till läkarna är han alltid med. För att få svar...precis som jag. Men jag tycker att sjukgymnasten och habeliteringen är mycket mer viktigt än att få svar från läkarna. Vi vet ju redan vad som är fel...Han är född med en hjärnskada.
Nu är jag verkligen orättvis i min bedömning men jag vill ha sällskap hos sjukgymnasten och hos rehab för där ser vi vad som går framåt och bakåt.
Idag skulle vi på välkomst samtal på habeleteringen...
Det tänkte han INTE följa med på...
Nej jag tänker inte tvinga honom...
Å självklart kan han inte läsa min tankar och känslor...
Jag är den som är dålig på att tala om hur jag vill ha det...
Så det är mitt fel med...
Men där är vi så olika. Jag anser att man erbjuder sig... Vill du att jag försöker ta ledigt på välkomst samtalet? Ska vi göra det tillsammans?
Å att jag får gå till sjukgymnasten själv är väl okey... men det är jobbigt att handskas med det negativa själv. Jag får återberätta.... ibland skulle det vara så skönt att bara ha honom med.
OKEY...han har ett jobb. Men vad gör vi när vi båda jobbar då?
Han säger ofta att han har så viktigt jobb...att han faktist hjälper människor. Å att det är svårt att bara släppa allt.
Jag anser att vi får våra tider i godtid. GE FAN I ATT BOKA TID DÅ... eller försök att byta.
För på min arbetsplats har det aldrig vart svårt att försöka byta om man talar om vad man ska göra... Ge och ta...
Jag skulle nästan kunna vara så elak att säga att jag tror att skulle han vart mer engagerad om han inte jobbade där han gjorde. Om han hade jobbat på sin "riktiga" arbetsplats...
Men den tanken är min tanke...
Det kanske inte alls är så... Jag kan ha så fett fel. Men när jag är arg...less och jävligt oggig då tror jag så. Utan att fråga...men jag skall göra det...
Men frågar jag...Då är jag på honom...Jag är jämt på honom säger han... Jag tjatar alltid...
Vänta.. STOPP!!
Jag må vara en jävla häxa... men skulle inte jag säga vad jag ville skulle han sitta med sitt feta arsel någonstans och bara glo.
Segare människa får man leta efter...
Jag ber folk om hjälp han tycker att man ska klara sig själv...
Han har ju rätt i mkt så klart...som att jag ska tala om vad jag vill...men nu tycker ju jag att när jag vill veta och talar om vad jag vill då är jag på honom.
Å han kommer med såna där jävla duma komentarer som tex igår... "jag skulle ha tagit med mig anteckningsblock"
Ja men jag vill veta... ALLT...
Inte allt han gör på sitt jobb och inte allt han gör med sina polare...Men ALLT som gäller min familj.
MIN...för just nu känns det som om det är min...
Jag gör det mesta...
Å ber jag honom om något så suckar han... Han är så fucking less på mig...så säger han om någon dag eller två att han vill flytta så är jag förbredd.
Han är less och trött... Det första han gör när han kommer hem är att kasta sig på soffan... HAN är trött... Han har jobbat... han är så trött...Å vad trött jag är... fan va trött jag är idag... Å shit vilken dag det vart... Å du anar inte hur trött jag är...
Sluta håll på jag är så jävla trött...
Ja.. Men han är väl som vissa andra av mina vänners sambos...Dem tycker man softar hela dagarna och att man ligger på latsidan.
Dem glömer lätt att man faktist är hemma med deras barn och att man faktist sköter hem, uppfostran och inhandlingar. Man häckar på öppnaförskolan och är ute.
Jag går ju absolut inte till öf för min skull... Om det skulle vara för min skull skulle jag häcka hos Mickis eller hemma hos någon annan som oxå var föräldrar ledig.
Jag går inte ut för min skull och gungar och hoppas i snön eller löven. Det gör jag för kidsens del.
Nej jag är så jävla less på att höra att han är så jävla trött...
Å jag är så jävla trött på att höra att han tycker vi har stökat ner när han kommer hem. För att det ligger tre bilar på vardagsrums golvet å för att jag glömt att ta bort något som inte skall vara i vardagsrummet.
Jag har ap snälla barn... VI har det... jag kan sitta framför våran dator på förmiddagen. Då leker Alexander på sitt rum och Jonathan på sin matta.
Jag har egentid som jag väljer att sitta här...är det stökigt eller om det behövs tvättas gör jag det istället. Oftast gör jag båda...
Jag får inte vara trött...för jag är ju hemma.
Så är kroppspråket....från min sambo.
Jag har flera gånger talat om...vad jag tycker... När du kommer hem...ta barnen i tio minuter...prata med dem...va med dem. Så jag får andas...kanske skita ifred utan att ha ropande eller gråtande barn utanför dörren.
Jag skulle bara vilja andas lite själv... tio minuter... Det sista jag ser innan jag går och sover...är mina söta sovande barn...det första jag ser på morgonen är någon av mina barn...sedan är vi som ler och långhalm tills dem går och sover... När jag åker bort...från hemmet är när jag och zeb åker på karate...
ÄÄÄÄ vad fan gnäller jag för...jag älskar mina barn och vill vara med dem alltid....
snart är tiden här när dem inte vill ha något med morsan att göra alls...
Jag ska här med ändra detta negativa till något positivt...
Om Nicke tycker jag är en jävla jobbig fucker får han väl göra något åt det då...
Han frågar hur jag orkar vara på honom hela tiden...
Jag tycker inte att det är så svårt... att vara på någon hela tiden som måste eldas fett mkt i arselet för att få något gjort...
Den som hjälper mig här hemma är min pappa... Vill jag ha något gjort så frågar jag min pappa. För frågar jag Nicke så säger han ja jag ska göra det...eler jag gör det sen... Å sen det kan vara flera år...
Sedan får jag skäll för att jag frågar min stakars gammla pappa.
hahhaaaa fan va patetiskt...
Nej.... nu ska jag skriva om något bra istället... // MARIA MAROSKA