Mariamaroskas

Jag drunknar i min egen tvätt...eller familjens tvätt. Hur gör vi för att få tvättberg som dem vi får?

Det är ju faktiskt så att vi har både tvättmaskin och torktumlare hemma just av den anledningen att vi inte ska behöva drunkna i våran egen tvätt...

Vi måste ju ha för mkt kläder? Vist är det så? Varför annars drunknar man annars i berg av rentvätt??

När vi storrensade här i våras när våran älskade förening hade container som stod här på gården åkte två svara sopsäckar med kläder som var urtvättade och trasiga.

Det åkte en svart sopsäck till behövande.

Men enda har vi kläder för en hel arme eller kanske tom för två.

Skulle det vart bättre om vi hade haft trillingar i samma storlek. Än tre grabbar i tre olika storlekar.

Sedan har vi ju gympa kläder två ggr i veckan och simkläder en gång i veckan. Karate svett två ggr i veckan. Just nu under sommarlovet är det tack och lov bara karate en gång i veckan.

Det är ett barn... det stora som står för denna tvätt om vi tittar i träning och skolidrott.

Sedan är det Nickes träningskläder som tvättas så man blir alldeles gråhårig. Iof bara säsongs vis.

Å nu ska han börja med spinning varje måndag i 15 veckor.

Sedan är det snart två (tre) grabbar till som har träningar och dagis/skol gymnastik kläder som ska tvättas....

Undrar om tvättkorg med text träningskläder tvättas och plockas bort på eget initiativ skulle funka här hemma??

Jag skall strax dyka ner i rentvätten... fuck!! // MARIA MAROSKA

Alla har sina problem, stora eller små... Har alla problem? Eller är det så att det är en vis typ att människa som har problem?

Jag brukar vakna upp ur mina vardagliga problem ibland när min sambo säger till mig.

Maria allt behöver inte vara ett problem!!

Saker man fixar är ju inget problem. Jag brukar ofta tycka mycket är problem å så skiter jag it och orkar inte göra något åt saken. Å ser det sedan som ett problem eller hinder på vägen.

Min sambo däremot ser inget som ett problem. Han är det där sortens människa jag ibland bara avskyr mest av allt. Där allt är så jävla lätt... Där man bara fixar till det på bästa sätt och vips så blev det nå bra.

Jag har energi till massor med annat. Som att gå ut, som att aktivera mina barn, som att lösa andras situationer där dem fastnat, som att städa, som att göra saker som att packa ihop alla barn och dra på resa. Såna saker tycker jag är lätt. Som andra människor ser som jobbiga.

Men jag själv fastnar vid mina egna problem. Problem som min sambo tycker är hur enkla som helst.

Tänk om man bara skulle få lite av varje människa man gillar. Tänk vad perfekt det skulle bli // MARIA MAROSKA

Vet ni vad det värsta jag vet är... Oärlighet. Vita lögner är okey... Men vem avgör om dem är vita? Den som ljuger eller den som faktiskt kommer på lögnen?

Men det var inte det jag skulle skriva om utan det var något helt annat kom bara på det där hipp som happ.

Jag har länge funderat på det här med konflikträdsla. En rädsla där man medvetet bakar undan för att man är rädd för att stå upp för sin åsikt eller för vad man har gjort.

Jag har funderat på detta....

Hur kommer det sig att vissa faktiskt inte törs stå upp för saker och ting man faktiskt tycker är bra. Eller dåligt...

Sedan kan jag köpa att man väljer sin strider. Å vad som är viktigt eller ej.

Men vissa människor runt om kring mig i vardag och arbetsliv eller tom vänskapsliv drar sig ibland för att ta konflikter.

En del är rädda andra gör det inte för att man just väljer sina strider.

Men när jag funderar på folk runt om kring mig så möter man faktiskt dem som ofta INTE går in i en konflikt. Spelar ingen roll vad det gäller?

Sedan finns det dem som faktiskt är konfliktmakerskor/makersker.... Dem som bygger upp en stor stor grej av något och sedan när dem blir konfronterad så drar dem som en rädd katt med en svans mellan benen.

Det finns tom dem som drar igång saker och njuter av att det blir en konflikt där dem själva snällt kan stå och titta på vid sidan om.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag kan ibland bli arg på folk som inte vågar stå upp för vem dem är eller vem dem tror på eller stå upp för sitt eget liv.

Jag kan bli as förbannad. Fast har jag rätt att bli arg? Nej inte va? För var och en måste väl faktiskt ta ansvar för sitt eget liv och faktiskt se till att man våga ta för sig här i livet.

Tänk hur många runt om kring oss i våran vardag som kanske lever i en relation med någon där den ena parten är konflikt rädd. Gör allt den andra säger eller gör som man tror att den andra faktiskt gillar för att slippa alla onödiga konflikter.

Jag har mer och mer börjat lyssna på folk runt om kring mig hur dem talar om sina partners/sambos/män, och vänner jag lyssnar tom på folk på bussen eller på ica

Hur dem kan säga tex?

•-         Jag måste skynda mig hem för annars blir XXX arg.

•-         Jag måste hem innan XXX kommer hem för det ser ut som skit i köket

•-         Jag kan inte berätta för XXX om det här så kan det vara något mellan oss

•-         XXX blir så arg så det är bäst att jag

•-         XXX skulle aldrig acceptera att jag

•-         Jag måste fråga XXX innan vi går

•-         Jag ska bara höra med XXX om det är okey

•-         Ni skulle bara veta hur arg XXX skulle bli om XXX viste.

•-         XXX gillar inte detta så säg inget

Jag kan med handen på hjärtat säga att vist i min vardag så ringer jag ofta och dubbel kollar med min sambo så vi inte bokar upp oss samma kväll eller så. Jag hör alltid med min sambo om det är grönt att jag går ut och äter. Som i kväll tex.

Men det är stor skillnad på att höra efter om det okey för att det inte ska bli dubbelbokat eller strul med barnen.

Å faktiskt på att fråga eller göra bara för att den man lever ihop med blir arg, sur eller vresig.

Men vem är jag att döma andra hur dem har det hemma egentligen?

Jag har själv levt i ett förhållande där jag var rädd att göra min sambo arg. Jag gjorde allt föra att inte göra honom arg. För jag viste vad som kunde hända om han var på ett fitt humör.

Men jag måste nog säga att med handen på hjärtat kunde jag gå in i konflikter där jag faktiskt tyckte något vad fel eller rätt.

Jag är inte konflikträdd. Jag säger allt för ofta vad jag tycker. Men ju äldre jag blivit ju mer tänker jag på vad som är viktigt för mig att framföra eller inte...

Visa saker stör mig...som kappan efter vinden människan. Alla känner väl en sådan. Som vänder sig dit kappan blåser.

Är den med A så tycker den som A och är de med B så tycker den som B.

Å när A och B är med båda två flyr kappan som en katt runt het gröt.

Något som med stör mig är när personen som pratar med mig tycker en sak och jag vet vad hon eller han tycker men att denna inte tar upp det. För att den är rädd för konflikten. Eller att dem inte vågar säga vad dem tycker om mig fast jag egentligen vet det.

Folk som undviker vissa ämnen för dem är rädda för att stå upp för sig själv.

Nu menar jag absolut inte att man behöver skrika ut till alla i ens omgivning när man tycker att något är åt helvete men jag tycker man ska stå upp för vad man tycker, tänker och vill leva.

Så alla konflikträdda. Säg som det är det uppskattas mer än undanflykten...

MER KÄRLEK TILL FOLKET //  MARIA MAROSKA

Skulle egentligen skrivit något helt annat...

Men jag måste bara berätta om dagens första konflikt. Det låter kanske som om dem händer dagligen men så illa är det inte. Det var ett tag sedan nu vi hade en konflikt.

Jag plockade fram frukost till barnen. Nicke skulle ha med sig sin pizza till jobbet som blev kvar från igår. Vi upptäckte att det var sådan liten bit så jag tror det var jag som sa..men fuck ta den till frulle istället.

När Zebastian då kom till köket började helvetet brytas ut.

- Jag SKA också ha pizza till frukost

Å det finns ju inte på världskartan.

Sedan har helvetet vart lös sedan sju i morse. Klockan är nu halv nio.

Han gapar och skriker om allt. Dock inne på sitt rum. Han ska flytta, han ska rymma han ska aldrig mer äta pizza, han skall ha sönder allt i hans rum, han hatar att vara här, han ska aldrig mer gå ut, han skriker rakt ut, han ja vad är det han inte gör egentligen.

Innerst inne skulle jag vilja ge honom en stor fet smäll så han vaknar upp ur sitt utbrott. Men jag vet att han får inge mer vett om jag slår honom. Jag önskar ju att barn som honom hade en av och på knapp när det gäller humöret.

Jag pratade nyss med Melle. Å sa han får vara hemma idag...Hela dagen!! Men å andra sidan vad tjänar det till??

Jag delar inte ut nå hot och straff när han är så där. Det är lönlöst då vrålar man bara ut saker som man egentligen inte menar. Eller vill.

Försökte ärligt få tag i Nicke. Jag kunde vara inne med honom till lunch och Nicke komma hem sedan.

Men varför ska en ung jävels utbrott stoppa hela familjen till att inte göra något en fin dag. Eller en fin sommar.

NEJ så nu har jag bestämt mig för att han får själv lugna ner sig och komma till vätt och reson.

Om han vill ödsla nästan två timmar på att förstöra sin morgon är det upp till honom.

Jag gör som min pappa gjorde med mig.

Han sket i mig och ägnade sig åt övrig familj.

Å jag har ju tom gått på kurs för sånt här...IGNORERA negativt beteende. Det är den bästa lösningen ever.

Jag vågar iaf vägra ha en nioåring hemma hos oss som tror han bestämmer över vad vi äter och hur vi har det....

Han får utbrotta på sitt rum...

Nu har utbrottet gett sig... Han har ånger i ögonen och vi ska diskutera vad som hände uppe i hans huvud.

1½ timme är enligt min pappa inget i utbrottsväg... // MARIA MAROSKA

vaken!!

Jag har kommit på att mina barn pratar inte värst mkt med mig den första timmen. Dem vet att dem har en mamma som är ap trött hur lite eller hur mkt hon än sovit. Dem sköter sig själva. Nu har vi strax vart vakna en timme och nu börjar dem prata med mig. Jag ska svara på olika frågor och dem ska ha lite lagom med hjälp med kläderna. Jonathan älskar att leka plocka i och ur leken med en rödburk dem fått av mamma. Han plockar först i massor med saker sedan ur...å så där håller han på.

Alexander och Zeb har börjat att busa... Dags att ge dem frukost tror jag!!

Fast jag tycker det är rätt skönt... Jag vet att Alle är väldigt lik mig på morgonen. Han ligger gärna i våran säng och bara är tyst med mig.

I morse låg både Jonathan och Alexander i våran säng och kramades med Nicke i säkert tjugo minuter innan Zeb kom för att göra sina små brollor överlycklig.

Det märks mer än mest att dem avgudar honom. Ser verkligen upp till honom.

Nej frukost var det... // MARIA MAROSKA

Idag har vi verkligen vart ute hela dagen. Claudia ringde i morse. Dem skulle pallra sig hit till oss. Vi mötte upp dem ute i våran sandlåda.

Barnen hade super kul. Vi fick bara in och åt sedan bar det av ut igen. Det är så skönt när det är fler som jag. Att vädret inte spelar någon roll. Att man faktiskt kan kasta på sig regnkläder eller bra kläder och gå ut med barnen. Eller ut överhuvudtaget.

Vi åt lunch. Blev lite rester från igår och så stekte jag på lite mer korv bra. Det är alltid trevligt med främmande.

Märker mer och mer hur jävla lika jag och Claudia är. Inte i allt med i mkt.  Linda är Claudias jobbarkompis och har en dotter som också är född 08. (tror det är i februari)

Vi gick ut på Bjurhovda dagen sedan. Alexander red tom häst... Han tyckte det var så roligt så han fick rida två ggr i rad. Spännade!! Han berättade för hon som gick med hästen att hans farfar och han minsann brukar mata hästarna vid farfars stuga.

Det regnade nästan hela tiden vi var på bjurhovda dagen men vi fikade under tak i tonerna till trubadur.

Var inte inne förrän strax innan fem på eftermiddagen. Då var det bra mat och sedan fick Alexander och Jonathan bada lite och leka av sig. Dem dansade lite och sedan somnade dem sött på tre röda sekunder båda två strax efter sju.

Så här sitter jag helt själv nu... Nicke är hos Danne och jag själv ska väl strax kasta mig i soffan!! // MARIA MAROSKA

Idag är det dag D för ultraljud för att se den där lille parveln för tredjegången. Det känns bra. Men ändå orättvist för alla andra som faktiskt inte får se sina troll mer än en gång och sedan får betala för det.

Men det finns en anledning och jag är glad och tacksam för att jag får det.

Vi ska till Alex Mamma Liz idag och kolla på bebis. Sedan kommer det gå hela sommaren tills nästa gång vi får se den. Å sedan ska den väl ut också. Så då blir det ju mer på riktigt.

Har även jobbar helg denna helg. Det känns så där lagom roligt men det är som det ska vara. Jag gillar egentligen att jobba och vara på min arbetsplatsen och hålla kontakten med mitt jobb.

Jag ska lämna småkottarna hos Melle undertiden jag och Nicke cyklar upp för att se och titta och låta henne mäta.

Vi har ju träffat Liz en gång tidigare och andra gången vi var där var det överläkaren själv som tittade och vi pratade om kommande förlossning.

Ni som hänger med någelunda i mitt liv vet ju att Jonathan är född med en cp-skada efter förlossningsskada eller livet i magen strax innan.

Så vi har pratat mkt om hur vi skall göra nästa gång. Å jag har bestämt mig...

Men det tar vi någon annan gång för nu ska vi fixa lunch och gå till Melle! // MARIA MAROSKA

Hur blir ni eller du när du blir arg?? Hur gör du? Hur kommer känslan ilskan fram?

Jag har ju egentligen aldrig vart rädd för att bli arg. Utan jag är rätt bra på att visa mina känslor men som ni alla vet vid detta laget är jag ur usel på att prata känslor. Men att visa dem har jag inget problem med.

Iska visar jag nu mera med att bli rosenrasande inombords. Å istället för att skrika och gapa eller skälla så börjar jag att gråta. Jag gråter för att jag är arg.

Å gissa om det är irriterande. Å speciellt för mig som alltid sett tårat som något negativt. Som svaghet.

Igår kväll berättade Nicke för mig att jag inte skulle få gå en utbildning av en anledning.

Å jag blev så jävla arg så istället för att ens diskutera saken började jag gråta.

Sådan ilska som jag kände var nog näst intill hat.

Jag kände mig grymt diskriminerad. Å det är inte första gånger jag blir avhyst denna utbildning för att jag vart gravid.

Å att sedan skicka hem min sambo som en bödel. (kanske lite hårt ord men hittar inget bättre)

Jag var så jävla arg så i natt sov jag endast 4½ timme. Jag kunde inte somna  förrän klockan var si så där halv två. Vaknade fem av att jag var arg fortfarande. Somnade om och gick upp strax efter Nicke gick i morse. Å då var jag med arg.

Det som stör mig mest av allt är att jag kände mig diskriminerad för att jag inte fick gå en utbildning pga mitt "tillstånd" å att jag inte skulle vara på arbetsplatsen på ett tag.

Jag kan fint klappa mig själv på huvudet och säga att jag har så jävla fett bra med kontakt med min arbetsplats så dem anar inte. Jag går på deras arbetsplatsträffar. Jag tar "konflikter" med chefen som arbetsplatsombud och jag träffar mina arbetskamrater privat och på deras arbetsplats. Jag ringer för att höra hur dem mår eller kastar i väg ett sms.

Men det som störde mig mest var att skulle dem få in ett ärende på en tjej som arbetade på sin arbetsplats och inte fick vara med på någon aktivitet eller kurs eller utbildning för att hon var gravid skulle dem jävlarna dra ärendet på en gång. Å se det som vinst på en gång.

Å att sedan ta ett beslut om att inte jag skulle få gå utan att ta det med övriga i styrelsen gjorde mig också besviken och arg.

Så summa summarum så bubblande det över för mig.

Jag ältade i massor. Nicke frågade om han skulle lyfta frågan åt mig.

Men vissa saker måste jag bara få sagt själv.

Å det fick jag. Jag fick dem tom att ända sig. Men bångstyrig som jag är tackade jag nej till det. För jag ringde inte och pratade med dem för att få min plats tillbacks utan för att tillrättavisa deras fett fetta fel.

Jag anser att ingen skall bli bortpuffad från en utbildning bara pga att man är gravid.

Å jag fick tillsvars några gånger att utbildningen kostar så mkt så man måste vara 100% säker på att man skall kunna full följa den.

Men det köper jag. Sista utbildningsdagen är 8 oktober. Jag ska inte föda nå barn då.

Å dem andra som sökt utbildningen kan inte heller vara 100% säkra på att dem kan gå. Ingen kan vara 100% säker på vad dem ska göra i morgon. Ingen vet vad som händer...Om man ens vaknar i morgonbitti.

Å jag menar även om jag är gravid å inte föder barn så är det ju inget som säger att jag kommer vara hemma. Å skulle jag vara hemma så behöver det ju inte vara för att jag är gravid. (för det är ingen sjukdom) Utan jag kan ju få akut matförgiftning och bajsar på mig eller blir påkörd av en bil. Precis det som kan hända övriga kursmedlemar.

Å det är nästan så jag hoppas att någon av tjejerna som går utbildningen är gravid och måste avsluta det pga tidig förlossning eller foglossning eller något.

För när man blir antagen till dessa utbildningar är det väl inte frågan man får. Är du gravid...??

Jahaja är du det...nej men då får du inte gå du ska ju vara borta från din arbetsplats och så är du ju i ett tillstånd.

Men som sagt jag är tjurskallig och tackade nej till höstens utbildning. Å det erkände jag även att jag tänker inte ta den plats som erbjuds för att ni ändrar er. För att jag är arg och besviken. Då får det vara. Det finns fler än jag som inte har utbildningen och klarar sig bra ändå.

Å det som störde mig rätt mkt när jag var så arg var att rätt som det var kände jag att min röst gav vika. För att jag var arg. Detta är så konstigt för mig. Jag brukar verkligen kunna säga saker och ting tala om vad jag tycker. Men jag var helt enkel för upprörd för att fixa det utan att känna att nu kommer tårarna.

Suck!!

Men det stör mig än...Å det kommer störa mig ända tills jag glömmer det och tills någon påminner mig igen. // MARIA MAROSKA

Jag är fan stans och blogg världens sämsta bloggare Ever!!

Men det står jag för och det är bara att inse att jag har mig själv att skylla att läsar statusen är nere på typ 4 eller 5 inte ens det ibland. Fuck...

Men så är det nu... Jag som skulle blogga aktivt 14 dagar innan Eu-valet.

Jag som skulle blogga om livet, om saker som verkligen händer Jag gar verkligen massor att skriva om men inget kommer ut. Orken finns men lusten står på noll komma noll. Ni vet NOLL. Jag hajjar inte varför det är så här med mig egentligen för jag älskar ju att skriva och jhag anser ju att jag har rätt mkt vettigt att skriva och även massa skit med. Ni vet idag har jag...sånt skit är jag rätt bra på. Även fast jag hatar att läsa om uppspaltade dagar för andra bloggare. Idag har jag och sedan gjorde vi detta. Så gör jag det själv ibland med. Spaltar upp dagarna en efter en med inget vettig men å så underbart att skriva av sig om. Om vardagslivet. Om vad som händer och sker och som man bara vill plita ner med fingrarna på tangenterna. Det är härligt... Men vart jag ska få energin ifrån. ÄR det någon där ute som kan tala om det för mig...

För att det så att mitt I -landsproblem ingen egen dator ska stoppa mitt bloggande!!?? // MARIA MAROSKA