Mariamaroskas

Hur blir ni eller du när du blir arg?? Hur gör du? Hur kommer känslan ilskan fram?

Jag har ju egentligen aldrig vart rädd för att bli arg. Utan jag är rätt bra på att visa mina känslor men som ni alla vet vid detta laget är jag ur usel på att prata känslor. Men att visa dem har jag inget problem med.

Iska visar jag nu mera med att bli rosenrasande inombords. Å istället för att skrika och gapa eller skälla så börjar jag att gråta. Jag gråter för att jag är arg.

Å gissa om det är irriterande. Å speciellt för mig som alltid sett tårat som något negativt. Som svaghet.

Igår kväll berättade Nicke för mig att jag inte skulle få gå en utbildning av en anledning.

Å jag blev så jävla arg så istället för att ens diskutera saken började jag gråta.

Sådan ilska som jag kände var nog näst intill hat.

Jag kände mig grymt diskriminerad. Å det är inte första gånger jag blir avhyst denna utbildning för att jag vart gravid.

Å att sedan skicka hem min sambo som en bödel. (kanske lite hårt ord men hittar inget bättre)

Jag var så jävla arg så i natt sov jag endast 4½ timme. Jag kunde inte somna  förrän klockan var si så där halv två. Vaknade fem av att jag var arg fortfarande. Somnade om och gick upp strax efter Nicke gick i morse. Å då var jag med arg.

Det som stör mig mest av allt är att jag kände mig diskriminerad för att jag inte fick gå en utbildning pga mitt "tillstånd" å att jag inte skulle vara på arbetsplatsen på ett tag.

Jag kan fint klappa mig själv på huvudet och säga att jag har så jävla fett bra med kontakt med min arbetsplats så dem anar inte. Jag går på deras arbetsplatsträffar. Jag tar "konflikter" med chefen som arbetsplatsombud och jag träffar mina arbetskamrater privat och på deras arbetsplats. Jag ringer för att höra hur dem mår eller kastar i väg ett sms.

Men det som störde mig mest var att skulle dem få in ett ärende på en tjej som arbetade på sin arbetsplats och inte fick vara med på någon aktivitet eller kurs eller utbildning för att hon var gravid skulle dem jävlarna dra ärendet på en gång. Å se det som vinst på en gång.

Å att sedan ta ett beslut om att inte jag skulle få gå utan att ta det med övriga i styrelsen gjorde mig också besviken och arg.

Så summa summarum så bubblande det över för mig.

Jag ältade i massor. Nicke frågade om han skulle lyfta frågan åt mig.

Men vissa saker måste jag bara få sagt själv.

Å det fick jag. Jag fick dem tom att ända sig. Men bångstyrig som jag är tackade jag nej till det. För jag ringde inte och pratade med dem för att få min plats tillbacks utan för att tillrättavisa deras fett fetta fel.

Jag anser att ingen skall bli bortpuffad från en utbildning bara pga att man är gravid.

Å jag fick tillsvars några gånger att utbildningen kostar så mkt så man måste vara 100% säker på att man skall kunna full följa den.

Men det köper jag. Sista utbildningsdagen är 8 oktober. Jag ska inte föda nå barn då.

Å dem andra som sökt utbildningen kan inte heller vara 100% säkra på att dem kan gå. Ingen kan vara 100% säker på vad dem ska göra i morgon. Ingen vet vad som händer...Om man ens vaknar i morgonbitti.

Å jag menar även om jag är gravid å inte föder barn så är det ju inget som säger att jag kommer vara hemma. Å skulle jag vara hemma så behöver det ju inte vara för att jag är gravid. (för det är ingen sjukdom) Utan jag kan ju få akut matförgiftning och bajsar på mig eller blir påkörd av en bil. Precis det som kan hända övriga kursmedlemar.

Å det är nästan så jag hoppas att någon av tjejerna som går utbildningen är gravid och måste avsluta det pga tidig förlossning eller foglossning eller något.

För när man blir antagen till dessa utbildningar är det väl inte frågan man får. Är du gravid...??

Jahaja är du det...nej men då får du inte gå du ska ju vara borta från din arbetsplats och så är du ju i ett tillstånd.

Men som sagt jag är tjurskallig och tackade nej till höstens utbildning. Å det erkände jag även att jag tänker inte ta den plats som erbjuds för att ni ändrar er. För att jag är arg och besviken. Då får det vara. Det finns fler än jag som inte har utbildningen och klarar sig bra ändå.

Å det som störde mig rätt mkt när jag var så arg var att rätt som det var kände jag att min röst gav vika. För att jag var arg. Detta är så konstigt för mig. Jag brukar verkligen kunna säga saker och ting tala om vad jag tycker. Men jag var helt enkel för upprörd för att fixa det utan att känna att nu kommer tårarna.

Suck!!

Men det stör mig än...Å det kommer störa mig ända tills jag glömmer det och tills någon påminner mig igen. // MARIA MAROSKA