Mariamaroskas

bebisen lever och alla dem jag älskar lever... Men ett tag var jag till 99.9% säker på att jag skulle dö... Vet inte vad som kan vara värre än gallsten och inflamation i gallblåsan. Iaf inte i smärtväg. Jag har fött barn, jag har brytit ben i min kropp, jag har haft hjärtsorg men detta var brutalt.
Jag går på mindre än halvfart. Något som är ovanligt enligt mig. Inte äns jag är gravid går jag på halvfart inte äns på 80% utan livet rullar på i 100% alltid och för jämnan.
Men detta var helt sjukt... Det sjukaste jag vart med om...
Så hur ligger det till nu då.
JAG ÄR IAF HEMMA!!
Natten till inte vet jag...natten efter mitt första besök på förlossningen var jag tillbacks på förlossningen igen. Välkända ansikten denna gång. (Tack Sari för att du var där.... din närvaro fick mig att må bättre av någon konstig anledning)
Jag kröp här hemma innan jag väkte Nicke. Å då menar jag kröp...som i krypa...det som bebisarna lär sig efter dem lärt sig åla. Jag kröp från Zebastians säng. Som jag bytt till för att inte väcka Nicke med mitt ajande och ojjande.
Vet inte vad det är med mig och smärta men vi vill gärna vara själva. Jag låg på toa golvet tills jag tillslut insåg att här kan jag inte ligga.
Hade telefonerna med mig in på toa.
öhhhhhh ifall jag skulle dö eller nå?? För det var den känslan jag hade...DÖD!! SMÄRTA!! DÖD!!
Ringde min bror...min underbara bror. Han med dem stora musklerna som orkar med sin syster i smärt tillstånd. Han som är likasinnad. "rör mig inte men hjälp mig gärna"

Att klä sig var ju inget jag klarade själv så det var bara att ta sig in till Nicke. Som för ovanlighetens skull blev klarvaken på 3 sekunder. Han klädde mig...
Jag var som ett barn tog tyst imot all hjälp. Brorsan hämtade mig...vägledde mig för jag hade så ont så jag tänkte inte äns klart.

Förlossning...Personal...remsor...doktorer...smärtstillande...Å så vidare till avd 86. Kirurgavdelningen var inget att prata om eftersom jag har en 31 veckors bebis i magen.

Ketogan, voltaren, ketogan, voltaren, morfin, ketogan. Pencilindropp och Vätskedropp och Äntligen måndag.
Tid för akut ultraljud för gallan..
Gallstenarna var brutala...BRUTALA...Inflamation i gallblåsan och gallgången. Hejsan hoppsan kanske inte så konstigt med ett CRP på 180 som i vanligafall skall vara mellan 8-10.



Jag var i en dimma och jag är evigt tacksam för våra föräldrar. HUR I HELVETE KLARAR FOLK UTAN SINA FÖRÄLDARAR SOM STÄLLER UPP SOM BARNVAKT!?!??!

Nicke var med på dem viktiga undersökningarna.

Så till det faktum som kom. Specialistmödrarvården vägrar att plocka ut en bebis som enlig mätning väger 1.9
Kirurgen vägrar operera en gallblåsa som ligger vägg i vägg med livmodern. För mkt risker åt alla håll. Ni som undrar om titthålls operation så funkar inte det när man är gravid över en viss vecka...Mins inte i mitt rus av medizinus!!

Så det var bara att snällt vänta in dem vitablodkropparnas lopp för att laga min inflamation något så när.

Så vad fasiken gör jag då hemma med gallblåsan kvar i magen.
Min smärta är borta. Jag är öm men den är borta. Jag är trött och matt och jävlig. Känner mig inte tillräklig. Inte alls om jag ska erkänna.
Bebisen mår bra det tycker jag är mer än huvudsaken just nu.
Den 3 september ska jag tillbacks till specialistmotagningen och får även träffa kirurgen för samtal om hur jag mår. Så länge som möjligt vill dem behålla bebisen i magen och gallan med för den delen. Sedan när bebisen är ute och jag är läkt från det planerade snittet ska gallan ut med stenar och hela helvetet.

Vad gäller nu då...SKONSAM kost...vad är fan är skonsam kost när man inte vågar äta något!??!?!  På sjukhuset var det en annasak där lagar någon annan mat till mig. Dem beställde skonsamkost till mig hela dagen igår och jag hade inte en ända magsmärta.... Men hemma då? Då är det ingen kock som lagar någon skonsam kost till mig.

Jag har forskat och hört mig för iof. Men jag är för matt för att ha egen fantasi till att laga någon skonsam mat själv...
Allt under 40% är skonsamt tydligen...

Sedan är ju gallan kännslig för olika saker beroende på vilken person den sitter. FUCK!!
Får väl sova på detta....

Jag är iaf hemma hos mina älskade pojkar!! // MARIA MAROSKA

ett dygn på förlossningen med fruktansvärda magsmärtor... Efter att kollat bebisen mer än massor med gånger. Med båda ultraljuds mojängerna så var allt okey när det gällde bebisen. Fick ligga med remsa några gånger under dygnet. Fick bra medicin och skulle mer än gärna ha ett piller av det där här hemma. Börjar få tillbax smärtan... Vill inte..orkar inte..jag är helt slut. Konstaterade att det är gallan. Får jag sånt där anfall igen ska jag åka tillbaks till förlossningen och få remiss för ultraljud på gallen. Massor med prover togs och jag är glad att Nicke var envis och ringde så jag fick komma in. Jag själv hade väl väntat tills jag inte kunnat gå..
Det är kärlek att se att den man lever ihop med biter ihop bara för att... Vi ringde och kom in i sista stund. Annars hade jag nog inte kunnat gått in... Men som alla vet som känner mig väl...ENVIS som synden... Så onödigt i mellanåt.  // MARIA MAROSKA

Vill jag inte äns ge min värsta fiende. Inte för att jag tror att jag har någon fiende....men skulle jag ha det så vill jag inte äns ge detta till denne.... Självförvålat helt klart men jag tror ju för varje gång att det ska gå bra. Å så skiter det sig iaf. Åter en natt med spyor och magsmärtor utan dess like. Måste nog kontakta en läkare eller något.
Grejen är ju att jag tycker det är så gott...Å jag är sugen på det hela tiden... APELSINJUICE.... Jag älskar det... jag älskar verkligen det. Men 1 liter i ett svep kanske inte var det bästa. Så här blir det ju även när jag äter för fet mat. GALLAN får panik där inne och reagerar med denna smärta.
Ibland får jag ju så här utan att veta om varför eller vad jag har ätit. Men när jag vet det och är berädd på att ta smärtan och sedan ångra sig.
Ja...jag är lite smått sjuk i huuvdet men va fan...
Jag ångrade mig fett mkt när magsmärtorna kom när vi låg i sängen och kollade på film. Jag kände att denna natt kommer gå åt helvete. Å det gjorde den... Kramper...gråt...å spyor till kvart i fyra. Å det är sån sjuk skön kännsla när man märker att det går över. När man känner att det är på gång att försvinna... Har lite pytte ont i mellanåt. Men det är väl inte så konstigt kanske!??!
Om jag är trött idag... Å yes!!!! // MARIA MAROSKA

Jag tog en cykel tur på 50 minuter efter jag cyklat med Alle till dagis...Bara för att...
Det är frågan? Bara för att vad? För att jag trodde jag skulle hmmmm inte fan vet jag. Men när vi ändå var ute jag och barnen så tänkte jag att va fan. Cykla på för fan...
Vi cyklade redan halv nio till dagis... Tog ca 15 minuter eller kanske bara 10 eftersom Alle hejjade på.
Fortare Mamma...cykla fortare...så här sakta cyklar inte pappa... MAMMA MAMMA MAMMA...hejja hejja!!
Sedan var jag ju endå uppe i varv så när vi hade vinkat av Alle på dagis så tog vi en vända med cykel och kärra runt här. I sista baken höll jag typ på att dö och undrade varför jag gjorde detta när jag inte äns hade vatten med mig...
Så nu är jag svettig kastade mig i soffan...gav Jojje lite mellis först... Så nu sitter han och äter lite frukt och kastar släng pussar till mig då och då... Å jag har nära döden upplevelse....
Men idag har jag bestämt mig för en latar dag...så jag tänker inte vika tvätten som behöver bli vikt och jag tänker inte äns bry mig om att laga mat. Vi får äta rester eller nå i den stilen..orka lixom!! // MARIA MAROSKA

Jag är här... Å jag ska inte utsätta någon för mer oro!! ;-)   låt till om du vill...------>**


Igår gjorde jag det jag aldrig trodde att jag skulle göra...Men jag gjorde det. För MIN skull...Å bara för min? Eller? Gjorde jag det för bådas? Jag har fortfarande inte fått nå riktigt svar på om jag gjorde rätt eller inte men, det känns som om flera års bekymmer och elände försvann från mina axlar. Jag känner mig frii fri från att inte veta varför? Från att inte fått veta vad som hände? Å speciellt fått säga vad jag känner, tycker och tänker. Hur jag känner mig besviken på hur mkt jag kämpade för oss medans den andre bara tänkte på sig själv och sitt.
Det som gjorde mest ont var nog inte alla slag utan sveket. Sveket som jag kände efter varje gång jag faktiskt trodde att det skulle gå bra. Alla löften, alla gånger jag kände mig så stark i oss och blev besviken...
Jag kan nog säga att den psykiskamisshandeln tog hårdare på mig en alla boxar som kom flygande då och då. Jag var tuff på den tiden...
Ibland kanske jag tom framkallade mer smällar för att jag viste att det iaf skulle komma en. Inte för att jag njöt av att få stryk utan för att jag faktiskt ville vara med och säga vad jag egentligen tyckte. För att en gång få höras. Men jag vet ju så här i efterhand att det spelade ingen roll hur mkt jag sa eller gjorde så lyssnade den andra personen iaf inte. Men jag kände mig iaf fri efteråt fast jag efteråt grät av smärtan. Inte alltid smärten från bufflet och slagen utan från den inre smärtan.
Jag var ibland tom rädd för att gråta för jag ville inte ha ursäkten jag ville inte ta emot förlåtelsen. Å bland undvek jag den andres närkontakt bara för att jag inte ville ha ångern. Jag ville inte höra...jag var atrubbad och orkade inte med alla löften om att det skulle vara bra...
Men vad är egentligen värst....Det är nog upp till var och en att avgöra! Vad man själv tycker och tänker. För mig var alla löften värre än slagen. För andra kanske det är tvärtom?? Även fast slagen oxå har ändrat vem jag är och blev och jobbar med att få bort saker som inte fanns förr...Innan.

Hur var det då?? Att träffa den personen som gjort en så illa fast man älskade den mer än någon annan då!?
Jag var så säker på min sak... Jag var så säker på att detta var rätt så jag var bestämd på att det skulle göras så fort jag fick chansen. Å det för min skull...för att få berätta för att få lätta. Mkt av mitt nuvarande liv har präglats efter det jag hade... Eller vi faktiskt hade.
Min till tro till andra och mina misstankar om folk är ärliga eller ej!?

Nu har jag turen att min sambo jobbat med mig i massor och verkligen orkat. Stått kvar och kämpat för oss. Precis samma resa som jag gick igenom. Kämpade...Å fick skit. Men jag tror ju ärligt inte att Nicke känner att jag gett honom skit. Men det har nog vart hopplöst i bland eller ofta. Jag har ibland känt mig hopplös...  Att göra en personlig förändring är det svåraste som finns... Sedan får andra säga vad dem vill.

Men jag är stolt över mig själv...Å jag är stolt över att denne person gav mig chansen att få säga vad jag tyckte...Fick mig att våga visa mina känslor..å att det faktiskt var okey att jag gjorde det. Jag fick svar på min undran...Inget går att göra om det som hände hände. Det som var bra var bra och det som var dåligt var dåligt. Även fast jag mer än gärna skulle ha hoppat över det dåliga.

Jag har sett båda sidorna av livet. Jag har fått erfarenhet jag har lärt mig att vara lyhörd gentemot andra människor. Jag kan se mönster när anda blir psykist nedtryckta. Jag känner mig rik på erfarenheten fast den drabbade mig.

Hur var det då? Att sitta där öga mot öga tand för tand och få tala om få visa och få uttrycka sig?

Jag ska absolut inte ljuga och skriva att allt var 100% säkert. Jag kände oro jag kände lätt ångest och jag var nervös. Men det var ett måste. Ett måste för mig själv... Jag har ju trots allt skrivit då och då här att jag behöver ta tag i mitt liv. Jag behöver göra det...
Å den andre personen gav mig chansen...Jag var självklart nervös för att jag skulle få stå där och vänta och bli sviken igen. Även fast jag kan säga att 99% var jag säker på att denne skulle hoppa av tåget och verkligen göra rätt för sig.

Den lilla kontakt och dem timmarna i telefonen innan hade gett mig tillbaks förtroendet någelunda. Jag hörde den människan jag såg, som inte såg sig själv. Som inte respekterade sitt eget liv. Den som jag ville få fram med inte lyckades locka fram hur mkt jag än kämpade.

Att få hjälpen och sedan ta tag i den är svårt. Men jag ser positivt på detta. Jag ser hopp för den människan jag en gång älskade älskade i massor. Att hitta rätt i livet när man drabbats hårt och gjort ett val och göra sitt liv ännu hårdare och sedan ta tag i en hand som sträcks ut är för mig inre styrka.

Jag hoppas för all framtid att denne aldrig faller tillbaks till gamla mönster. utan håller kvar och kämpar...Kämpar sig egenom sitt förflutna och gör upprättelse. Å dem som vill ta emot den ska göra det. För det är upp till var och en om man vill... Men man ska iaf bli erbjuden en chans att göra det. Jag fick den och tog den....

Jag berättade med tårar och ord hur jag kände. Jag gick tillbaks i tanken hur det var...Jag letade och letade efter det jag ville ha svar på. Allt ville jag inte ha svar på...Vissa grejer ville jag bara ha sagt.

Jag är ju av människan om jag inte talar så finns inte problemet. Jag hjälper hellre andra än att hjälpa mig själv. Men börjar mer och mer inse att  jag kommer må mycket bättre av att faktiskt erkänna vem jag är inombords med.

Vad jag sa då...? Det vet jag ärlligt inte om jag vill dela med mig med. Det var vårat liv. Å det delar jag inte med mig i en blogg som kan läsas av vem som helst. Jag har delat med mig av det till tre. Till mig själv, Till den andre och till Nicke som faktiskt lika mkt som jag väntat på att jag ska få chansen.

Mest av allt stör jag mig på att det var så många vuxna runt omkring oss på den tiden som såg. Såg hur illa vårat fårhållande gjorde oss. Som inte tog tag i oss och räddade våran relation.
Skola, instanser av olikaslag och framför allt alla som var vuxna och döljde då och då de dem såg. Jag mins några få tal gånger där vi blev övertalade att det var sånt här som ibland hände mellan par. Det gav mig minderhetskännsla och den andra mer fyr på den eld som fanns.

Mina föräldrar och mina vänner har jag aldrig varit besvikna på att dem inte såg. För jag lät dem inte se. Jag lät dem ABSOLUT inte se vad som hände. Jag var en hejjare på att ljuga och jag var en hejjare på att komma på anledningar att inte träffas. Jag ville inte att någon som jag älskade skulle få skulden för att jag försökt att ge dem signaler om mitt liv och att dem inte skulle uppfatta dem.

Jag är mer arg, ledsen och besviken på alla andra vuxna... För vi var ju trots allt barn en del av vårat förhållande. Vi var minderåriga och hade mer än mest behövt bli stoppade. Inte bara för min skull utan för den andres skulle med. Vuxna i skolan viste... Förstår ni att vuxna i skolan viste och inte larmade mina föräldrar eller hans förmyndare.
Jag skulle aldrig ha hjärta och stå brevid och se på hur två ungdomar far illa. En för sitt beteende och den andra för att vara med och följa i dansen. NEJ jag skulle inte kunna leva med det....

Två personer kan jag nästan känna hat till... Även fast jag säger gång på gång att jag aldrig känt hat så är det nästan så. Den ena brukar jag se ibland när jag är och hälsar på mamma och pappa. Den andra ser jag i politiska sammanhang. Jag som är politiskt interesserad har inte kunnat ge denna politiker en chans just för det han INTE gjorde. Jag kan ärligt inte ens titta på människan.
Hade dem tagit tag i detta då....kanske inget mer hänt? Eller så hade det de...det är svårt att sia om.

FRIHET BESTÅR AV ATT KUNNA GÖRA ALLT SOM INTE SKADAR NÅGON ANNAN!!! // MARIA MAROSKA

** <----- // MARIA MAROSKA

Jag börjar ärligt känna mig lite hungrig....Fast det måste väl fan va psykiskt!!!!!
Klockan 8:00 ska jag infinna mig i provtagningerummet på MVC. Där ska jag göra en sån här glukosbelastning. Gjorde det när jag var gravid med Alexander. Tror om jag inte mins fel att jag var med i någon studie då?? Men att vara fastande från 00:00 är en påfrästning psykist. Jag är både hungrig och törstig nu. Skulle kunna äta vad som.... MEN INTE DÅ!! Här ska jag snällt vara tills klockan 7:30 åka till MVC och dricka sockerlösningen och sedan vänta 2 timmar innan jag får äta något. Så 10:00 alltså om 8 timmar får jag äta. Jag som vill ha frukost tidigt som fan... Jag gillar inte detta riktigt... Men gör det för bebisen och min egenskull.
SMVC vill ha mina provsvar så dem vet om det kan vara pga graviditetsdiabetes jag fick sådan stor Jojje?? Å dem vill inte riskera att något sådant händer igen. Inte jag heller...
Det är efter provsvaren vi ska få datum för snitt.
När jag gjorde detta med Alle så hade jag bra blodsocker. Mins ärligt inte vad det låg på men det var bra. Å han vägde 3.8 i vecka 37+6 stor för att inte vara fullgången.
Jojje störst i familjen vägde hela 4.8 i vecka 40+6.
Så dem vill väl ha lite koll kanske. Plus att vi ska på två till ultraljud för att bedömma vikt någelunda så dem inte snittar och det kommer ut en "jätte" bebis igen.
Zeb var den som var helt normal... eller vad nu normal är men han vägde iaf 3,525 i vecka 40+0
Jag vet inte om jag är så nervös för detta jag är mer nervös för att jag ska dö i hunger...
Så jag behöver hugerstöd...

Länkar en länk för er som inte äns vet vad jag pratar om.... ** <------ här!! 

GE MIG STYRKA FRAM TILL 10:00 // MARIA MAROSKA

Eller typ kanske tom fyra!?!?!?
I söndagskväll åkte jag och blåfaran till jobbet i vanlig ordning. Missade att trä på mig sjalen men det var varmt...Brukar göra det annars just för denna annledning

För dem är förjävliga när man är ute och kör... dem ser sig inte för i traffiken dem borde helt klart hålla sig på vägkanten där det finns nektar i blommor och blader. Nej då ska dem jävlarna upp i patthöjd lixom.
Så en jävel börnade rakt in i min hjälm blev väl lite fuller och hamnade i min halvporriga ur ringning. Å bet mig...
Arg som ett bi (HAHAHHAAAA)
Fick jag panik försökte vevva bort den och få tag i den...
Den där stakarn var väl vettskrämd och stack mig igen.... FUCKER!!
Så just nu är min vänstra tutte jävligt kliig och röd...den är svullen på två ställen och det kliar sate.
Men kan inte dem där hålla sig på sin vägkant så skulle vi slippa sloss när vi kör.
Efter mkt om och men fick jag tag i fanskapet och tog tag i den och tänkte klämma för kung och fosterland. MEN hade inte hjärta till de så jag lät den flyga vinglande iväg.... Något misshandlad dock.
Men det är ju fan två dagar sedan. Å jävlar va det kliar....
Detta måste jag ju fått för något jag gjort...eller sagt...  // MARIA MAROSKA

Om livet ändå kunde vara lite enklare i mellanåt...
Låter som om jag skulle ha världens avigaste och tristaste liv. Men i två dagar hemma har stämmningen vart nere på 0.0. Det suger nå fruktansvärt. Nicke har inte vart någon fröjd att ha och göra med. Å säkert inte jag heller. Jag tror ärligt utan att ha frågat att han tröttnat på oss där hemma?!?! Alltså inte tröttnat på oss för alltid utan på att vara hemma så länge. Något säger mig att han behöver jobbet. KONSTIGT i mina ögon men han behöver det... han är super och är hemma men jag börjar se tendensen att han tröttnat...eller är det sviter efter matchen ännu under tisdagen. Sur eller snarare oggig för allt som han i vanligafall brukar skita blanka fan i.
Tar upp diskutioner som han i vanligafall skulle vänta med tills vi var själv. Medans jag själv blir tyst då... Jag tänker inte ge mig in i diskutioner när jag inte tycker det passar.
Det stör mig...OTROLIGT gör mig ledsen eftersom jag vet att han inte är så här egentligen.
Han är helt klart as less på att jag jobbar natt. Han är helt klart as less på att ta hela ansvaret när jag sover...Å det skulle itne förvåna mig ett dugg att han går och irriterar sig på att jag sover dagtid. Han är nog NOG irriterad på hela mig just nu.
Jag har lite svårt att ta tag i mina svagheter. Har alltid varit sådant...det som inte syns finns inte och det som jag inte visar finns inte heller.
Om jag visar mig stark utåt så syns inte min inre svaghet heller.
Ni hajjar!?!

Jag har inte äns tagit den här diskutionen med Nicke...vet inte äns om jag orkar ta den. Han tycker att man ska vakna upp varje morgon och se det som en ny dag med nya möjligheter och med ny kraft. Men han lever inte alltid som han lär... Så det är förjävligt att jag måste skriva att jag kommer tycka att det är skönt när vi är tillbaks till vardagen igen. Även fast jag kommer sakna hans närhet dagtid. Hans hjälp och hans kloka ord. Så kommer vardagen kännas skön...kanske dock bara till en början. Men just nu har dessa två dagarn tagit glöden av våran fina ledighet.
Å det är inte bara hans fel....Det är lika mkt mitt fel. Bådas....

Skit samma i slutänden är det iaf bara dem fina minnerna vi kommer att komma ihåg när vi häckar på ålderdomshemmet och gnabbar med varann.... // MARIA MAROSKA

En relativ irriterad och utpumpad sambo efter flera timmars match i hetta i Norrköping mötte upp mig i dörren hemma.
Kanske inte så kul men helt förståligt. Iaf enligt mina normer och vad jag accepterar. Somnade...vaknade av att det inte var någon lyckligfamilj hemma hos oss.
Tog mitt ansvar och avlastade Nicke. Han såg helt sliten ut... Uppjagad och försökte göra allt för att lossas att allt var i sin ordning.
Jag tog över familjen i klädd endast ett lakan. Lekte med grabbarna och åt lunch med dem. Nicke fick bara vara... Det behövde han verkligen.
Det lättade upp hela familjen.Nicke och Alle kollade på film. Pippi medans jag och Jonathan sov i 2 timmar. Grabbarna åt Mellis och jag låg kvar i sängen och gjorde allt för att inte somna om. Lyckades inte... vaknade av att två barn stod och tittade på mig.
Knäpte igång radion...
Nicke frågade om jag ville sova mer och berättade att han var tacksam för min hjälp på förmiddagen. ( GE OCH TA något jag måste bli bättre på dock men det är The shit)
Nej jag fick bara inte sova mer... Jag var bara tvungen att stiga upp 15:30 lyckades jag hoppa upp. Då ringde Norsken han ville ha med Nicke och bada..
ÅK... ÅK och gör något vettigt jag klarar mig alltid. Kanske inte just bada är något vettigt men iaf.
Barnen och jag dansade till radio musik lagade mat och sedan lossades Alle att leka AM fotbollsmatch med jonathan i vardagsrummet medans jag satt vid datorn en sväng.
Jonathan skrattade så han tjöt... Å tydligen så vann han matchen med.
KÄRLEK kallar jag detta....
Sedan var det middag, tvagning av barn och sedan sov dem som två änglar 18:55.
Jag tittade på något på datorn som Nicke visade. Andersson Silva i någon UFC match... Hel galet...
Sedan var det dax för jobbet...
Å vips är det tisdag!!
Nettan var här och fikade och snackade skit med mig till 02:00.
KÄRLEK kallar jag detta med....hahahhaaa
Undrar vad tisdagen ger oss... // MARIA MAROSKA

Fucking hoooo va skönt!! Fatta att dem här nätterna tycker jag vart super najsa. Dem har gått relativt fort och jag har känt mig pigg.
Utan att ljuga så funkar dagarna hemma bättre med min positiva inställning när jag vaknar. (tack älskling)


Vaknade hemma hos mamma och pappa på skälby Nicke åkte som sagt till Norrköping och spöa skiten ur dem och barnen var med mammsen medans jag sov. Fast Alle var nog mest med morfar.
När jag vaknade gick vi en letar promenad som Alle sa. Vi letade efter Claudia och hennes barn. Men utan lycka....synd tyckte både jag och Alle. Men mamma bullade upp med gott eftermiddags fika till oss i värmen. Dock inte i solen utan på en av dem skuggiga platserna på tomten.

Mamma och jag tog bilen hem till oss och la barnen. Duschade dem och poff var allt klart. Mamma är en person som jag gillar att sammarbeta med. ÄVEN fast jag tycker hon är väl daltig med mina barn. (kanske är hennes uppgift i livet som mormor??!!) Så pratar vi knappt när vi gör barnen klara för sängen. Jag vet och känner vad hon gör och jag tror det är tvärtom.

Tänker tillbacks på den tiden hon säkert ville strypa mig fler än en gång per dag. Å jag avskydde henne mer än pesten.
Jag ifråga satte allt hon gjorde och hon mig.
Idag oroar hon sig dock bara för mig och ALLA mina barn säger hon.
Hon är orolig i själen skulle jag vilja påstå...men det vill hon inte erkänna själv. ;-)

Så nu sitter jag här... 10 augusti och bara väntar på att få gå hem. Bort från detta jobb.... Bort från slaveri och elände. Tänk egentligen hur enkelt kännslo mässigt det skulle vara att jobba med papper enbart som sekreterar för något dude med snygg kostym.
Istället för att se detta ödet...eländet..!!
NEJ ta vara på livet medans du lever det.... (Något även jag måste lära av) // MARIA FUCKING MAROSKA

Vann över Norrköping idag med hela 34-12. Längst hittåt på bild i rött är mitt hjärta.
Jag är ju egentligen en sportfåne. Men inte av kategorin som utövar någon sport utan av kategorin som gärna tittar, hejjar och gör det med inlevelse. Därför tycker jag alla matcher borde vara hemma matcher. Av egoistiska skäl!!

Bilden är tagen/snodd/lånad av en av killarna från Nicke team.
Så grattis Västerås Roedeers till en super seger.....

Snart är det hemma match igen. Då har jag lovat Alle att vi ska gå dit och hejja på pappas lag. Han är som sin mor...hejjar, ropar och hörs. Vi lever oss in i det hela.... // MARIA MAROSKA

Jag googlade runt lite på just adoption... Vet inte varför nätterna blir långa och det finns så lite att göra så tillslut kommer man på ämnen hipp som happ. Nog för att adoption ligger mig nära till hands då jag själv är adopterad.
Jag gick mest in för att läsa lite... hur och från vilka länder det är poppis och enklast att adoptera från idag.
MEN ACK vilken prosidur föräldrarna till det blivande adoptivbarnet måste gå igenom för att sedan efter många års väntan få hålla i sitt barn/bebis.
BRA jag vist.... det råder ingen tvivel på det då alla adopterade barn ska ha en bra trygg familj som dem kommer till. Sedan om det är hos en hetro/bi/homo familj kanske tom en ensamstående som adopterar så ska det vara en bra familj.
Det borde fan va körkort på oss som väljer eller kan få biologiska barn med. För det finns så många rötägg till föräldrar där ute i våran värld så det är sjukt...

Men jag fastnade på alla äldre barn. Som nästan ingen väljer att adoptera. Alla barn med särskilda behov eller sjukdommar som får sitt öde på barnehemmen resten av deras liv för att det är nästan INGEN som vill ha det där stora barnet....Utan alla vill ha barn under ja helst 2 år och dem får inte vara äldre än 5. Hur kan det komma sig att vissa barns öde är en säng eller sitt hem på just ett barnhem?
Hur kan den vuxne vara så egoistisk att verkligen välja att behålla ett barn om man ändå vet att man måste eller tänker lämna bort det för adoption?!?
Tänk alla dem som vet att ens barn bli omhändertagna så fort det ser dagens och livets ljus. Men endå behåller det?? Dem som missbrukar och ger sitt barn med stor sannolikhet ett handikapp å ändå väljer livet till det barnet?

NU får ni inte tro att jag missunnar någon livet men ett liv på barnhem kan väl inte vara bättre än ett liv hos en trygg familj.

Jag läser om pojkar och flickor som är födda före Zeb som fortfarande väntar på en familj. Jag läser om barn som inte dem biologiska föräldrarna vill ha för dem har en missbildad hand eller missbildat öra?
Kanske pga ekonomiska skäl och okunskap. MEN ändå... det är 2009 vi borde vara mer bildade i alla världens länder.... borde vi inte det??

Jag läser om barn som är sena i utvecklingen men som läkarna som undersöker barnen anser att med rätt stimmulans skulle dem bli som vilket barn som helst.

Det måste ju betyda att barnen på vissa barnhem inte ges den tid som dem behöver?? Tvivlar inte på att dem som jobbar på barnhemmen gör sitt yttersta för att ge alla barn de dem kan... Eller??
Jag vill inte tro något annat..... Jag tillåter mig inte själv att tro något annat....

Om det endå inte skulle kosta flera hundra tusen kronor att adoptera att barn skulle fler ge barn utan biologisk anknytning en större chans då? Skulle man inte dra sig för att ge ett barn ens kärlek då?

Egentligen kommer jag väl aldrig få nå svar på mina frågor? Jag vet inte äns om jag har något svar själv....

VIVA LA CHILE... // MARIA MAROSKA     

// MARIA MAROSKA (fast det är ju minus 14 dagar)

Jessica  jag lånar självklart dem fina bildarna från din blogg till min...
Jag är glad att du "håller" ett öga på min son. Han gillar verkligen dig... Frågar vad du gör...Å hur du har det...
Vad har du gjort för att få honom att gilla dig såååå ;-)

Min nattuggla är nu hemma hos sin pappa en vecka. En vecka med sena uppe nätter och tv spel. Han bara älskar det. Jag är ju en super säms mamma eftersom vi inte äns har ett tv spel... hahhahaha!! Men han älskar mig endå säger han. Ikväll igen är dem på race... Även igår kväll. Halv ett ringde han mig och berättade att dem snart var hemma i stan. Pappas bil hade gått sönder och den var tvungen att puttas igång...Å det hade vart super mkt väntan eftersom snuten bara är där och ska kolla...
Han har verkligen fått sitt bil intresse av sin far. Å jag är glad att han har en far som verkligen kan ta med honom på sådant som han gillar.
Jag hängde med på race när jag var nykär sedan var det bara ap trist....hahahhaa!!
Sedan har han ju "farbror" henke som även delar samma intresse så han har det bra min stora nattuggla...

     
Kolla in bildbeviset på att öronkåporna är med. Det betyder att både Danne och Zeb lyssnar på mig. ;-) Nejdååå men jag tjatar nog ihjäl alla om att akta sina öron. Vet ju själv hur det är med brus och dus i ena örat.

Så Jessica mer bilder till oss när ni är på race. Kan jag spara till Zeb sedan. <3 // MARIA MAROSKA

Jag vet inte riktigt vad det är oss där hemma att få det som vi får det när jag jobbar natt. Vi är ofta oänse när jag jobbar natt.
Men frågan är ju varför egentligen...det har alltid klingat fel när jag jobbat natt...
Är det för att Nicke tar för mkt ansvar för hem och barn? Är det för att jag sover för lite eller för mkt?
Jag försöker verkligen verkligen göra en god balans i att ha en familj och att jobba natt. Men Nicke avskyr när jag jobbar natt. Detta beslut att jag skulle jobba natt i sommar är ett beslut jag tog själv och som jag nästan ångrar i mellanåt.
Beslutet tog jag av egoistiskasjäl... Eller i själva verket inte...jag tog dem för att jag INTE ska behöva gå tillbaks till mitt jobb förrän tidigast Februari 2011. Å då på min tjänst. På min rad... Jag skulle kunna dryga ut min mammaledighet ännu längre om jag jobbade lite extra när dem som jobbar natt har sin vintersemester.
Men jag drar mig för att göra det...
Jag drar mig för det för jag hör hur Nicke inte trivs med att jag jobbar natt.
Jag själv upplever mig inte speciellt tjurig. Snarare orolig för att jag tycker mig tro att Nicke tycker det är jobbigt att vara hemma med barnen och verkligen aktivera dem till max när jag sover.
Jag är otroligt stolt över honom att han faktiskt gör det... ÄR hemma med våra barn oavsätt ekonomi eller hur det störs i jobbet...
Han gör det och han gör det av egen vilja....Inget jag någonsin skulle påverka honom eller tvinga honom till.
Jag har ju ingen ren fakta men ibland tror jag att han stör sig på att jag sover...Men jag måste ju...för här kan jag ju inte sova... detta är ju mitt jobb.
Men jag tror å andra sidan att vi inte kommuniserar så bra när det gäller vissa saker. Å specillt inte när det gäller dessa saker som mitt sovbehov och hans sovbehov. Här ser vi nog båda till vårat eget bästa och är egoistiska... Något vi måste lära oss utav men inte kommit fram till hur vi ska lösa det.
Jag har iaf beslutat att jag ska vara en bättre sovande mamma.... ;-) // MARIA MAROSKA

Degen har jäst färdigt här på jobbet och jag känner att mina tankar måste gå till något annat än jobbiga minnen och tankar på Jennys bebis. Jag behöver knoda lite för att släppa allt det jobbiga. Tankar är bra...Men inte när dem ältar sig fast som ett dåligt lager på din tänkar hjärna....

God energi och goda bullar är vad jag behöver!! // MARIA MAROSKA

Jag har länge haft kontakt med en tjej som heter Jenny. Vi fick kontakt för att vi båda är adopterade från Chile. För 11 dagar sedan föddes en pojke 6 veckor förtidigt. Han har haft en tuffstart...Å jag tänker på dem varje dag...
Jag vet själv hur lite information man lämnar till omvärden när man är inlagd på sjukhuset med sina barn. Jag vet att vi själva var så när Jojje kom. Vi gav all våran energi till att kämpa med honom.
Jag har fått några sms. Men jag oroar mig...
Jag vet inte vem jag ska be att ge den lille pojken styrka och kraft...
Vet att han är opererad men inte för vad? Vet att han ligger som Jojje låg? Men inte vad som hänt?

DET GÖR MIG GALEN.... Men jag har endå sådan förstålse för Jenny och Zigge. För att dem konsentrerar sig på sin pojk å på deras dotter som är utan sin mamma och pappa.

Vi (jag) var i samma situation. Man skiter ärligt i omgivningen... Man informerar till dem närmaste för att lugna. Som mormor/farmor farfar/morfar å kanske möjligtvis sina egna syskon eller någon nära vän.

Jag är glad för dem sms jag fått och den kontakt vi haft via detta älskade nät.

Jag önskar jag kunde vara den där lilla lilla osynliga som tog mig in och tittade hur det går för dem. Men varför? Är det för att stilla min egen oro? Eller för att kunna hjälpa dem?

Jag vill kunna säga till dem att allt kommer att bli bra... Jag vill kunna se in i deras sjukhusvärd och säga...Ni kommer strax vara hemma som en hel familj....  // MARIA MAROSKA

Sedan är min trio en fyrklöver...förstår ni att det är bara 10 veckor kvar...Det betyder att snart är hösten här med alla sina vackra färger.... Men poff så det så är jag vid mitt delmål. Som jag haft i alla mina graviditeter. Har inte räknat veckor så hysteriskt framåt utan när jag kommit till 10 veckor kvar har jag haft nedräkning. I ren graviditets längd är det 12 veckor kvar. Men eftersom vi kommer få gosa bebis två veckor före så räknar jag 10 veckor från nu.
Whooooppppiiiiii!!!


Jag har drömt massor med gånger att jag inte hinner gå till snittdatum utan att jag kommer i vanlig ordning få vattenavgång på förmiddagen och poff måste jag skynda i ilfart till förlossningen för att akutsnittas.

Men detta är även min rädsla att inte få gå in på förlossningen och få lite ro. Ni vet vara förberädd!! Ta det lungt...duscha på morgonen åka dit och veta vilket klockslag man ska få lägga sig på OP bordet och se hur bebis kommer ut via magen.
Jag vill kunna njuta... Inte vara nervös eller ha hysteriskt ont. (eller hur ont det nu gör att föda barn den känslan försvinner relativt fort)

zebastians förlossning var rena döden. Den blev min skräck och det tog sex år innan Alle kom. Å han den lillemannen envisades med att ligga i säte. Å poff blev det akut snitt... Å så Jonathan värdens bamse kido... gav hela familjen en resa som vi aldrig glömmer. Själva förlossingen var bra... det gick relativt fort men själva krystningen tog sin tid.
Så denna gång vill jag ha...ROOO!

Är det så att drömmar är sanna eller hur är det? vad betyder denna dröm jag drömt om och om igen??

Hur det än är är det 10 fucking weeeeks left // MARIA MAROSKA... (nedräkning sker)

Jag köper att folk är nyfikna. Det kan jag med bli och jag kan vara det...Men någon måtta får det väl iaf vara. Eller?

Utan att fiska och få er nyfikna så fick jag reda på idag att alla egna företagare får en katalog med alla som ligger hos kronolle eller har någon skuld.
Något som jag kan tycka är helt sjukt...HÄR ÄR STOREBROR OCH KOLLAR OSS IGEN... denna jävla storebror kan göra mig galen.
Jag är kontrollmänniska men en kontrollvärld vet jag inte om jag vill leva i...

Som egen företagare har du rätt att kolla upp din kund via kriditupplyssning gratis... Du har din kod och företagetsnamn så kan du välja själv om du vill göra ett jobb till en kund eller inte!?
Stora firmor väljer ju att inte göra det...medans du som privat gör som du vill...

Men till råga på allt får dem även en katalog med alla sveriges människor som har en skuld hos någon.

Så idag fick en av mina kära nertryckt i sin hals att denne har ju skulder hos justisia (eller vad dem heter) För det hade minsan den andra läst i sin sambos "hemliga" bok.

Vad gör man med den då...ligger och läser på kvällarna och kollar upp vem av sina vänner som har skulder eller ej?? Å gottar sig i andras icke braiga ekonomi då eller??

Sån jävla nyfikenhet suger tycker jag...När man rotar runt i andras liv för att hitta "dåligt" skvaller.

Du eller jag är väl inte en sämre kompis för att vi har skulder eller ligger hos Olle??
Jag bryr mig fan i om någon av mina vänner har en skuld eller inte...en vän är en vän oavsätt skulder eller inte.
HJÄLP istället för att SKÄLPA....

Å har man denna "hemliga" bok är det då meningen att man ska visa hela sin familj den?? Är det moraliskt rätt eller tom olagligt??

SÅ FUCK YOU ASSHOLES...// MARIA MAROSKA

Hoppla Kerstin nu var vi hemma på Hovda igen...Värsta lixom. Efter massor med nätter och dagar i en relativt stor villa och sedan poff kom man hem hit. Till min älskade lägenhet. Inget ont om den å inget ont om mitt hovda. För här gillar jag att bo...
Men det är så stor skillnad. Det är kontrast... Som att komma från dem rika och tillbaks till dem fattiga.
Mamma Mia... Det första jag ser är en polisbil som glider sakta gatan fram här mellan parkeringarna.
Inget ont om polisen heller....
Här skriks det från Bjurhovda toppen och det är ett herrans åkande på mopparna utanför fönstret. Men jag gillar det samtidigt som jag inte har saknat det.
Jag skulle behöva bo någonstans mitt i mellan allt detta...Någon som kan fixa det??
Men å andra sidan så gillar jag ju det här..Högst upp i vårat hus... I en lagom stor hydda att leva i och städa. Jag vill egentligen inte flytta från mitt kvarter och våran gård. VI har en bra gård och jag gillar alla våra grannar. Kanske jag och tjurgubben... Eller nja han är väl lite oggig i mellanåt.
Jag känner nog en blandad sorg för att lämna skälby. Samtidigt som det är döds skönt att komma hem och sova...Äta från sina egna tallrikar och bara njuta av min och familjens trygghet.
Jag måste nog säga att jag trivs... Kanske skulle flytta ner två våningar.
Men sammtidigt vill jag inte flytta ner heller. Jag trivs med min utsikt och jag trivs med allt här...dock inte trapporna. Å dock inte när jag är gravid. Det börjar bli lite flåsigt....
Men men Mamma Mia vi är iaf hemma... Det känns bra!! // MARIA MAROSKA