Ap arsel och kärleksgnabb...
Om livet ändå kunde vara lite enklare i mellanåt...
Låter som om jag skulle ha världens avigaste och tristaste liv. Men i två dagar hemma har stämmningen vart nere på 0.0. Det suger nå fruktansvärt. Nicke har inte vart någon fröjd att ha och göra med. Å säkert inte jag heller. Jag tror ärligt utan att ha frågat att han tröttnat på oss där hemma?!?! Alltså inte tröttnat på oss för alltid utan på att vara hemma så länge. Något säger mig att han behöver jobbet. KONSTIGT i mina ögon men han behöver det... han är super och är hemma men jag börjar se tendensen att han tröttnat...eller är det sviter efter matchen ännu under tisdagen. Sur eller snarare oggig för allt som han i vanligafall brukar skita blanka fan i.
Tar upp diskutioner som han i vanligafall skulle vänta med tills vi var själv. Medans jag själv blir tyst då... Jag tänker inte ge mig in i diskutioner när jag inte tycker det passar.
Det stör mig...OTROLIGT gör mig ledsen eftersom jag vet att han inte är så här egentligen.
Han är helt klart as less på att jag jobbar natt. Han är helt klart as less på att ta hela ansvaret när jag sover...Å det skulle itne förvåna mig ett dugg att han går och irriterar sig på att jag sover dagtid. Han är nog NOG irriterad på hela mig just nu.
Jag har lite svårt att ta tag i mina svagheter. Har alltid varit sådant...det som inte syns finns inte och det som jag inte visar finns inte heller.
Om jag visar mig stark utåt så syns inte min inre svaghet heller.
Ni hajjar!?!
Jag har inte äns tagit den här diskutionen med Nicke...vet inte äns om jag orkar ta den. Han tycker att man ska vakna upp varje morgon och se det som en ny dag med nya möjligheter och med ny kraft. Men han lever inte alltid som han lär... Så det är förjävligt att jag måste skriva att jag kommer tycka att det är skönt när vi är tillbaks till vardagen igen. Även fast jag kommer sakna hans närhet dagtid. Hans hjälp och hans kloka ord. Så kommer vardagen kännas skön...kanske dock bara till en början. Men just nu har dessa två dagarn tagit glöden av våran fina ledighet.
Å det är inte bara hans fel....Det är lika mkt mitt fel. Bådas....
Skit samma i slutänden är det iaf bara dem fina minnerna vi kommer att komma ihåg när vi häckar på ålderdomshemmet och gnabbar med varann.... // MARIA MAROSKA
Låter som om jag skulle ha världens avigaste och tristaste liv. Men i två dagar hemma har stämmningen vart nere på 0.0. Det suger nå fruktansvärt. Nicke har inte vart någon fröjd att ha och göra med. Å säkert inte jag heller. Jag tror ärligt utan att ha frågat att han tröttnat på oss där hemma?!?! Alltså inte tröttnat på oss för alltid utan på att vara hemma så länge. Något säger mig att han behöver jobbet. KONSTIGT i mina ögon men han behöver det... han är super och är hemma men jag börjar se tendensen att han tröttnat...eller är det sviter efter matchen ännu under tisdagen. Sur eller snarare oggig för allt som han i vanligafall brukar skita blanka fan i.
Tar upp diskutioner som han i vanligafall skulle vänta med tills vi var själv. Medans jag själv blir tyst då... Jag tänker inte ge mig in i diskutioner när jag inte tycker det passar.
Det stör mig...OTROLIGT gör mig ledsen eftersom jag vet att han inte är så här egentligen.
Han är helt klart as less på att jag jobbar natt. Han är helt klart as less på att ta hela ansvaret när jag sover...Å det skulle itne förvåna mig ett dugg att han går och irriterar sig på att jag sover dagtid. Han är nog NOG irriterad på hela mig just nu.
Jag har lite svårt att ta tag i mina svagheter. Har alltid varit sådant...det som inte syns finns inte och det som jag inte visar finns inte heller.
Om jag visar mig stark utåt så syns inte min inre svaghet heller.
Ni hajjar!?!
Jag har inte äns tagit den här diskutionen med Nicke...vet inte äns om jag orkar ta den. Han tycker att man ska vakna upp varje morgon och se det som en ny dag med nya möjligheter och med ny kraft. Men han lever inte alltid som han lär... Så det är förjävligt att jag måste skriva att jag kommer tycka att det är skönt när vi är tillbaks till vardagen igen. Även fast jag kommer sakna hans närhet dagtid. Hans hjälp och hans kloka ord. Så kommer vardagen kännas skön...kanske dock bara till en början. Men just nu har dessa två dagarn tagit glöden av våran fina ledighet.
Å det är inte bara hans fel....Det är lika mkt mitt fel. Bådas....
Skit samma i slutänden är det iaf bara dem fina minnerna vi kommer att komma ihåg när vi häckar på ålderdomshemmet och gnabbar med varann.... // MARIA MAROSKA
Kommentarer
Trackback
