Mariamaroskas

Jag är här... Å jag ska inte utsätta någon för mer oro!! ;-)   låt till om du vill...------>**


Igår gjorde jag det jag aldrig trodde att jag skulle göra...Men jag gjorde det. För MIN skull...Å bara för min? Eller? Gjorde jag det för bådas? Jag har fortfarande inte fått nå riktigt svar på om jag gjorde rätt eller inte men, det känns som om flera års bekymmer och elände försvann från mina axlar. Jag känner mig frii fri från att inte veta varför? Från att inte fått veta vad som hände? Å speciellt fått säga vad jag känner, tycker och tänker. Hur jag känner mig besviken på hur mkt jag kämpade för oss medans den andre bara tänkte på sig själv och sitt.
Det som gjorde mest ont var nog inte alla slag utan sveket. Sveket som jag kände efter varje gång jag faktiskt trodde att det skulle gå bra. Alla löften, alla gånger jag kände mig så stark i oss och blev besviken...
Jag kan nog säga att den psykiskamisshandeln tog hårdare på mig en alla boxar som kom flygande då och då. Jag var tuff på den tiden...
Ibland kanske jag tom framkallade mer smällar för att jag viste att det iaf skulle komma en. Inte för att jag njöt av att få stryk utan för att jag faktiskt ville vara med och säga vad jag egentligen tyckte. För att en gång få höras. Men jag vet ju så här i efterhand att det spelade ingen roll hur mkt jag sa eller gjorde så lyssnade den andra personen iaf inte. Men jag kände mig iaf fri efteråt fast jag efteråt grät av smärtan. Inte alltid smärten från bufflet och slagen utan från den inre smärtan.
Jag var ibland tom rädd för att gråta för jag ville inte ha ursäkten jag ville inte ta emot förlåtelsen. Å bland undvek jag den andres närkontakt bara för att jag inte ville ha ångern. Jag ville inte höra...jag var atrubbad och orkade inte med alla löften om att det skulle vara bra...
Men vad är egentligen värst....Det är nog upp till var och en att avgöra! Vad man själv tycker och tänker. För mig var alla löften värre än slagen. För andra kanske det är tvärtom?? Även fast slagen oxå har ändrat vem jag är och blev och jobbar med att få bort saker som inte fanns förr...Innan.

Hur var det då?? Att träffa den personen som gjort en så illa fast man älskade den mer än någon annan då!?
Jag var så säker på min sak... Jag var så säker på att detta var rätt så jag var bestämd på att det skulle göras så fort jag fick chansen. Å det för min skull...för att få berätta för att få lätta. Mkt av mitt nuvarande liv har präglats efter det jag hade... Eller vi faktiskt hade.
Min till tro till andra och mina misstankar om folk är ärliga eller ej!?

Nu har jag turen att min sambo jobbat med mig i massor och verkligen orkat. Stått kvar och kämpat för oss. Precis samma resa som jag gick igenom. Kämpade...Å fick skit. Men jag tror ju ärligt inte att Nicke känner att jag gett honom skit. Men det har nog vart hopplöst i bland eller ofta. Jag har ibland känt mig hopplös...  Att göra en personlig förändring är det svåraste som finns... Sedan får andra säga vad dem vill.

Men jag är stolt över mig själv...Å jag är stolt över att denne person gav mig chansen att få säga vad jag tyckte...Fick mig att våga visa mina känslor..å att det faktiskt var okey att jag gjorde det. Jag fick svar på min undran...Inget går att göra om det som hände hände. Det som var bra var bra och det som var dåligt var dåligt. Även fast jag mer än gärna skulle ha hoppat över det dåliga.

Jag har sett båda sidorna av livet. Jag har fått erfarenhet jag har lärt mig att vara lyhörd gentemot andra människor. Jag kan se mönster när anda blir psykist nedtryckta. Jag känner mig rik på erfarenheten fast den drabbade mig.

Hur var det då? Att sitta där öga mot öga tand för tand och få tala om få visa och få uttrycka sig?

Jag ska absolut inte ljuga och skriva att allt var 100% säkert. Jag kände oro jag kände lätt ångest och jag var nervös. Men det var ett måste. Ett måste för mig själv... Jag har ju trots allt skrivit då och då här att jag behöver ta tag i mitt liv. Jag behöver göra det...
Å den andre personen gav mig chansen...Jag var självklart nervös för att jag skulle få stå där och vänta och bli sviken igen. Även fast jag kan säga att 99% var jag säker på att denne skulle hoppa av tåget och verkligen göra rätt för sig.

Den lilla kontakt och dem timmarna i telefonen innan hade gett mig tillbaks förtroendet någelunda. Jag hörde den människan jag såg, som inte såg sig själv. Som inte respekterade sitt eget liv. Den som jag ville få fram med inte lyckades locka fram hur mkt jag än kämpade.

Att få hjälpen och sedan ta tag i den är svårt. Men jag ser positivt på detta. Jag ser hopp för den människan jag en gång älskade älskade i massor. Att hitta rätt i livet när man drabbats hårt och gjort ett val och göra sitt liv ännu hårdare och sedan ta tag i en hand som sträcks ut är för mig inre styrka.

Jag hoppas för all framtid att denne aldrig faller tillbaks till gamla mönster. utan håller kvar och kämpar...Kämpar sig egenom sitt förflutna och gör upprättelse. Å dem som vill ta emot den ska göra det. För det är upp till var och en om man vill... Men man ska iaf bli erbjuden en chans att göra det. Jag fick den och tog den....

Jag berättade med tårar och ord hur jag kände. Jag gick tillbaks i tanken hur det var...Jag letade och letade efter det jag ville ha svar på. Allt ville jag inte ha svar på...Vissa grejer ville jag bara ha sagt.

Jag är ju av människan om jag inte talar så finns inte problemet. Jag hjälper hellre andra än att hjälpa mig själv. Men börjar mer och mer inse att  jag kommer må mycket bättre av att faktiskt erkänna vem jag är inombords med.

Vad jag sa då...? Det vet jag ärlligt inte om jag vill dela med mig med. Det var vårat liv. Å det delar jag inte med mig i en blogg som kan läsas av vem som helst. Jag har delat med mig av det till tre. Till mig själv, Till den andre och till Nicke som faktiskt lika mkt som jag väntat på att jag ska få chansen.

Mest av allt stör jag mig på att det var så många vuxna runt omkring oss på den tiden som såg. Såg hur illa vårat fårhållande gjorde oss. Som inte tog tag i oss och räddade våran relation.
Skola, instanser av olikaslag och framför allt alla som var vuxna och döljde då och då de dem såg. Jag mins några få tal gånger där vi blev övertalade att det var sånt här som ibland hände mellan par. Det gav mig minderhetskännsla och den andra mer fyr på den eld som fanns.

Mina föräldrar och mina vänner har jag aldrig varit besvikna på att dem inte såg. För jag lät dem inte se. Jag lät dem ABSOLUT inte se vad som hände. Jag var en hejjare på att ljuga och jag var en hejjare på att komma på anledningar att inte träffas. Jag ville inte att någon som jag älskade skulle få skulden för att jag försökt att ge dem signaler om mitt liv och att dem inte skulle uppfatta dem.

Jag är mer arg, ledsen och besviken på alla andra vuxna... För vi var ju trots allt barn en del av vårat förhållande. Vi var minderåriga och hade mer än mest behövt bli stoppade. Inte bara för min skull utan för den andres skulle med. Vuxna i skolan viste... Förstår ni att vuxna i skolan viste och inte larmade mina föräldrar eller hans förmyndare.
Jag skulle aldrig ha hjärta och stå brevid och se på hur två ungdomar far illa. En för sitt beteende och den andra för att vara med och följa i dansen. NEJ jag skulle inte kunna leva med det....

Två personer kan jag nästan känna hat till... Även fast jag säger gång på gång att jag aldrig känt hat så är det nästan så. Den ena brukar jag se ibland när jag är och hälsar på mamma och pappa. Den andra ser jag i politiska sammanhang. Jag som är politiskt interesserad har inte kunnat ge denna politiker en chans just för det han INTE gjorde. Jag kan ärligt inte ens titta på människan.
Hade dem tagit tag i detta då....kanske inget mer hänt? Eller så hade det de...det är svårt att sia om.

FRIHET BESTÅR AV ATT KUNNA GÖRA ALLT SOM INTE SKADAR NÅGON ANNAN!!! // MARIA MAROSKA