Mariamaroskas

Hoppla Kerstin nu var vi hemma på Hovda igen...Värsta lixom. Efter massor med nätter och dagar i en relativt stor villa och sedan poff kom man hem hit. Till min älskade lägenhet. Inget ont om den å inget ont om mitt hovda. För här gillar jag att bo...
Men det är så stor skillnad. Det är kontrast... Som att komma från dem rika och tillbaks till dem fattiga.
Mamma Mia... Det första jag ser är en polisbil som glider sakta gatan fram här mellan parkeringarna.
Inget ont om polisen heller....
Här skriks det från Bjurhovda toppen och det är ett herrans åkande på mopparna utanför fönstret. Men jag gillar det samtidigt som jag inte har saknat det.
Jag skulle behöva bo någonstans mitt i mellan allt detta...Någon som kan fixa det??
Men å andra sidan så gillar jag ju det här..Högst upp i vårat hus... I en lagom stor hydda att leva i och städa. Jag vill egentligen inte flytta från mitt kvarter och våran gård. VI har en bra gård och jag gillar alla våra grannar. Kanske jag och tjurgubben... Eller nja han är väl lite oggig i mellanåt.
Jag känner nog en blandad sorg för att lämna skälby. Samtidigt som det är döds skönt att komma hem och sova...Äta från sina egna tallrikar och bara njuta av min och familjens trygghet.
Jag måste nog säga att jag trivs... Kanske skulle flytta ner två våningar.
Men sammtidigt vill jag inte flytta ner heller. Jag trivs med min utsikt och jag trivs med allt här...dock inte trapporna. Å dock inte när jag är gravid. Det börjar bli lite flåsigt....
Men men Mamma Mia vi är iaf hemma... Det känns bra!! // MARIA MAROSKA