Mariamaroskas

Jag har länge haft kontakt med en tjej som heter Jenny. Vi fick kontakt för att vi båda är adopterade från Chile. För 11 dagar sedan föddes en pojke 6 veckor förtidigt. Han har haft en tuffstart...Å jag tänker på dem varje dag...
Jag vet själv hur lite information man lämnar till omvärden när man är inlagd på sjukhuset med sina barn. Jag vet att vi själva var så när Jojje kom. Vi gav all våran energi till att kämpa med honom.
Jag har fått några sms. Men jag oroar mig...
Jag vet inte vem jag ska be att ge den lille pojken styrka och kraft...
Vet att han är opererad men inte för vad? Vet att han ligger som Jojje låg? Men inte vad som hänt?

DET GÖR MIG GALEN.... Men jag har endå sådan förstålse för Jenny och Zigge. För att dem konsentrerar sig på sin pojk å på deras dotter som är utan sin mamma och pappa.

Vi (jag) var i samma situation. Man skiter ärligt i omgivningen... Man informerar till dem närmaste för att lugna. Som mormor/farmor farfar/morfar å kanske möjligtvis sina egna syskon eller någon nära vän.

Jag är glad för dem sms jag fått och den kontakt vi haft via detta älskade nät.

Jag önskar jag kunde vara den där lilla lilla osynliga som tog mig in och tittade hur det går för dem. Men varför? Är det för att stilla min egen oro? Eller för att kunna hjälpa dem?

Jag vill kunna säga till dem att allt kommer att bli bra... Jag vill kunna se in i deras sjukhusvärd och säga...Ni kommer strax vara hemma som en hel familj....  // MARIA MAROSKA