Mariamaroskas

dog Niklas farbror. Han hade cancer och har kämpat på bra länge nu. För någon dag sedan fick han ännu en diagnos med ny cancer...
Jag själv tycker är lite väl hård ibland när det gäller döden. Då jag hellre dör platt fall och inte lider. Jag vet att en del cancertyper har bra hopp för livet. Å det gäller väl att se till ålder och vart det sitter och hur den sitter och hur man är själv. Men jag själv skulle aldrig vilja förtvina bort i cancer. Då skulle jag hellre dö..
Men vist skulle jag få tex bröstcancer idag så skulle jag självklart kämpa på med allt vad behandling heter för att få fortstätta leva med min familj och se mina barn växa upp.
Men vissa cancer typer kan man nästan ana innan att detta kommer inte gå någe bra. När läkarna själv säger...
"jag ger dig inte längre än ett halvår"
Det finns vissa sjukdomar jag inte äns önskar min värsta fiende och det är bla. ALS och MS och obotlig Cancer. Att se folk försvinna.... Att själv känna att nu försvinner jag...in i från och ut... Jag dör.. NEJ jag vill dö bums.
Men att dö snabbt är ju oftast jobbigare för anhöriga än vad det är för den som dör.
Den erfarenheten har iaf jag. Från mitt yrke och från dem som dött runtomkring mig.
Jag måste nog säga helt ärligt att jag gått på mer begravningar än bröllop och dop. I min släkt ett tag dog dom som bowling kägglor. Det var nästan hemskt ett tag... Men jag har ju även lärt mig...från detta att döden är inget att vara rädd för.
Å under mina år på korttis hörde det ju absolut inte till ovanlighetens skull att dem dog. Fina stunder med massor med ljus och skön stillhet.
Många tycker nog det är en liten skräckupplevelse att sitta vak, medans jag satt hos den döende med ro. Pysslade om och bara satt för att vaka in de sista andetagen.
Att hjälpa och stötta anhöriga i sorgen...
Döden för mig är något bra...
Även fast den absolut inte får knacka på vårat hjärta och kropp för tidigt.
Vi har pratat lite jag och Nicke om döden och om hans farbror. Både tycker mest synd om Nickes pappa, just för att han är närmast oss.
Han kom till lassarettet och då var han redan borta och ivägskjussad till kylrummet. (bårhuset)
Ingen av hans övriga syskon hade trott att han skulle komma då han hade ett tandläkarbesök tidigt på morgonen. Men han ångrade sig och åkte till lasarettet efter tandläkaren istället för till jobbet.
Å utan mobil så klart...så ingen fick tag i honom.
Så han blev välldigt häpen när rummet var tomt... Men fick bra hjälp...där!
Självklart är det synd om Niklas farbror närmaste familj... Att mista sin pappa och sin man. Det är bara helt sjuk tanke...
Att man någon gång ska mista den man levt sitt liv med...
Nej fy...den tanken släpper jag idag!!
Döden hämtar oftast tre oxå... det skrämer mig en del!! // MARIA MAROSKA