Mariamaroskas

besviken skall man få tala om att man är det då? Ska man tala om att man är det eller ska man låta bli? Jag själv väljer mina gånger när jag vart eller blivit besviken. När det verkligen verkligen betyder något då talar jag om det. Men ibland så är jag tyst. Det är inte så många gånger som jag har känt besvikenhet trots allt. Med tanke på att jag är inne på mitt 31:a år och lever så är det nog välldigt välldigt sällan jag blivit besviken.
Jag blev besviken senast för någon vecka sedan.

(jag och tidsuppfattning)

Å det stör mig fortfarande. Även fast jag la in en bra pik och ett grattis så känns det inte okey. Det är jätte kul att detta har hänt...att han min bästa killvän för livet har förlovat sig och träffat en tjej. Men det som gör mig så jävla besviken är att han inte kan tala om det för mig. Jag är väl den sista som skulle dömma honom för något. Så mkt som han gjort och inte gjort...Å jag har aldrig dömt honom. Å jag skulle inte göra det denna gång heller...som vanligt i en vän relation så är man glad och glädjs med den som får det bra i livet.

Å självklart ska man även säga till som vän när något inte ser så bra ut i den andres liv. Men när det gäller denne väns liv tycker jag ju själv att jag har vart mkt tollerant i massor med lägen. Å speciellt när vi var tonåringar. För vi har ju trotts allt känt varandra ap länge...Nästan alltid skulle man kunna säga.

Å jag vet att jag inte heller berättat allt... allt ska inte berättas heller. Men jag känner iaf att jag skulle velat ha delat den glädjen med honom. Å med henne med förden delen. För det lustiga är att jag kännt henne oxå i massor med år. Fast i olika kretsar så att säga.

Klart som fan att jag inte ville vara med just då...men ett enkelt sms hade inte vart så svårt att skicka.

Så hade jag fått iaf skickat ett grattis eller en blomma eller något åt dem...

Men jag fick själv upptäcka det av en slump. När vi möts och jag är observant att det glimmade till på hans finger.

Jag kanske inte heller gjort så smarta saker när det gäller han och mig... Jag berättade eller jag glömde bort och berätta när vi var gravida med Jonathan. Men jag tyckte jag iaf bad om ursäkt och försökte ställa det mesta till rätta.

Ibland är det ju faktist så att man glömmer vissa som betyder rätt mkt för en. Å jag kanske var den nu...som blev bortglömd.

Men nu är ju frågan...ska man tala om att man faktist blev besviken eller ska man låta det gå?

Jag stör mig på det fortfarande... otroligt... men frågan är om det skulle göra situationen bättre av att jag talade om. Det känns ärligt lite töntigt...

Nu har jag ju även hört på omvägar att han inte berättat det för någon. Att folk typ fått se det själv? Å det är väl okey om man vill ha det så...
Men jag har lärt mig av mina mistag och även av dem som talat om att jag har gjort dem besvikna.
Men jag kan ju inte säga...Nästa gång du förlovar dig glöm inte att jag vill veta av dig personligen...  
För jag hoppas ju VERKLIGEN att detta ska hålla och att dem får det bra resten av livet.
Kanske skulle lära sig att med fina ord faktist tala om sin besvikenhet.
Hur som är jag glad att han har hittat en tjej och att han faktist har det bra...  // MARIA MAROSKA....