Mariamaroskas

Jag gick dit i vanlig ordning med tro och hopp om att dem inte kommer hitta nå mer fel. "fel" är väl egentligen fel att säga...
Det är lika bra att jag gråter medans jag skriver slipper övrig familj få ut för att jag håller kännslorna inne.
Det gick inte åt helvete hos Åsa det gör det aldrig. Hon är en sådan uppmuntrande människa så det är så härligt att bara se henne.
Jag önskar att vi fick ha henne kvar. Men vi ska ses ännu en gång... Å det glädjer mig i massor.
Jag vet att alla ser på Jonathan och säger.
Det syns ju inget fel på honom.
Det kommer gå så bra.
Det syns ju absolut inget på hans motoriska.
Det kommer gå bra osv.
Uppeppande och jag är så glad att mina vänner och folk som man berättar att han faktist har ett handikap för. INTE SER DET...
Men jag börjar mer och mer förstå att osynliga handikapp är svårare att förklara för andra.
Jag kan nästan bli sur när vissa säger att det inte syns och det där lilla.
Lilla det är inte litet för mig... Inte alls.
Han är mitt barn och jag är som alla andra mammor. Jag vill inte att mina barn ska vara varken sjuka eller ha ett handikapp.
Jag vill ha friskabarn...Men det har jag ju inte.. Så är det ju.
Men jag kommer iaf oroa mig mer för Jonathan än för dem andra barnen. Det är bara att inse. Även fast dem andra två kasnke har jobbigar handikapp. Om man nu för kalla astma och allergi handikapp. Eller det blir ju ett handikapp om dem tex inte kan vara med och springa och leka som dem andra barnen. Annars kan man ju och ska leva som den andra barnen gör. Astma och Allergi ska ju inte vara ett handikapp.

JAJA!!

Åter igen går vi från sjukgymnasten med ett bakslag.
Jag har tänkt på det i ca två tre dagar. Å jag har ju själv trot att jag kollar för mkt och är för petig i min bedömning när det gäller Jonathan.
Så mkt som jag studerat honom har jag aldrig studerat någon av mina barn.
Som jag studerar honom så studerar jag tex mina brukar på mitt jobb.
Kollar in finmotorik, kännsel, rörelser och förmåga.
Jag sätter på mig jobbglasögonen när det gäller Jonathan. Speciellt när vi leker.
Det jag upptäkt dem senaste dagarna är att han återigen börjar "tappa" huvudet.
Vad menar jag med detta då...
Det är så jävla svårt att förklara för er... för dig och få det nerskrivet till mig själv.
Men han behöver titta mer till höger för att hans nackmuskel på vänster sida inte skall bli för kort.
Å eftersom det är hans högra sida som han är svag på så tittar han ju inte så ofta dit.
Men det är ju framsteg.
När han föddes och under sommaren har han ju inte äns brytt sig om högersida.
Å han var jätte duktig ett tag att titta på oss och vi jobbade hårt med att finnas på hans högra sida.
Men Åsa ser mer och mer att huvudet dimper eller som vi säger när vi är där. Nu "tappade" han huvudet igen.
Alla små barn är välldigt vajjiga i sitt lilla huvud. Det är ju tungt iförhållande till kroppen. Men då ska man "tappa" det lika mkt åt båda hållen.
Å när vi vaggar Jonathan håller han upp det jätte fint åt det "friska" hållet, å länge och väl. Medans det är jobbigt att titta upp åt vänster...
Det är svårt att förklara...Men jag gör mitt bästa.
Jag har kommit till det stadiet där jag nu kommer strunta i att folk säger att det inte kommer bli något fel på honom.
För jag känner någonstans i mitt modershjärta att det kommer det att bli. Sedan om det kommer vara ett stort eller litet handikapp det får ju så klart tiden avgöra...
DEN HÄR JÄVLA TIDEN... Jag önskar så jävla hårt att någon kunde skriva ett brev till mig om vad som kommer hända med honom dem närmsta åren.
Jag är kännslomässigt svag när det gäller svaren från sjukgymnasterna, neurologen och läkare överhuvudtaget.
Snart ska vi och kolla hjärtat igen sa Åsa. Dem hade pratat om det på ronden. Dem har sittning på förmiddagarna innan vi kommer dit. Å det tycker ju jag är bra. Att dem tar upp dem barnen dem skall träffas. Han har ju ett team... Å det gläjdjer mig. 
Men inget besök för hjärtat innan jul och nyår iaf. Men det är inget jag oroar mig över. Att bloder bakar i vårat krets system är inget ovnligt. Å hans var så minivini litet så jag tänker nästan aldrig på det.

Jag skulle helst av allt bara kasta mig i sängen och storgråta och vakna upp nästa år eller något. Men det hjälper ingen. Inte äns mig själv...

Så nya tag... Å nya krafter... // MARIA MAROSKA