Mariamaroskas

 
Hur det än verkar så älskar jag min sambo.... I motgångar och medgångare...eller vad är dem säger när man gifter sig. 
Någon som är gift kanske kommer ihåg? 
Jag är ju inte gift... Just nu känns det rätt främande måste jag säga. Det känns som om jag skulle kunna skita i det. Men endå känns det rätt viktigt långt där inne bland mina kännslor. Men just nu har vi annat att jobba på... Vi måste jobba på ett bättre sambo liv för att vi skall kuna leva som makar. Anser ju jag iaf... 
Jag känner mig rätt förtvivlad när det gäller min sambo... Jag har ingen anning om hur jag ska få honom glad... Hur jag ska få honom att se framåt till en bättre framtid. Just nu ser han bara bakåt. Han ser bara vad som vart och jag känner att jag inte får en chans att äns hjälpa honom att se framåt. Till en bättre tid... 
Men som jag säger...Man kommer ingenstans om man inte har viljan och man kommer ingen vart om man bara stampar på samma ruta i livet. Det gäller allt... Eller iaf det mesta. Jag anser ju någonstans att är man ett par ska man hjälpas åt i motgångar och medgångar. 
Å för mig är det svårt att se att min stöttepelare här i livet inte mår bra. För det är de han är. Eller har vart. Han har varit den som tagit tag i mig när jag fallit eller iaf håller på att falla. Det är han som har pratat mig till rätta med sitt sundaförnufft. Det han som vart min stora starka hjälte och sedan när han inte mår bra. Då blir jag helt förvirrad... Men det är väl det här man är tillför att ta imot varanndra när livet känns tungt.
Jag ska vara lyhörd på vad han vill och jag ska göra det bästa jag kan...
Detta låter nästan som ett peppnings samtal till mig själv.
Men jag vill kunna finnas till...
Jag tycker att det är svårt att låta någon vara när den inte mår bra. Men det är det han vill och jag måste backa. Får se hur det går? // MARIA MAROSKA