Mariamaroskas

13:00 infann vi oss på C-lass för gympa med Åsa. Jag gör det varje gång vi vart hos henne. Skriver hur bra hon är. Hon är helt fantastisk. Fast idag kom hon med ytterligare ett frågetecken och vi fick en tillsak att fundera över som jag inte märkt. Jag blev ärligt helt ledsen när jag Nicke kom in innanför dörren idag. Men det är typist mig. Håller igen när det är jobbigt.
Idag upptäckte Åsa att Jonathan har lite svårt ävern emd höger ben. Något som jag eller ingen runt mig sett tidigare. Men Åsa är ju proffs och kolla in honom till minsta lilla detalj när vi är där. Tror inte hon missar en millimeter på hans kropp under den timmen han orkar med att sjukgympa.
När han ska stå så sätter han inte ner foten i golvet. Jag har ju vetat detta men trott att han kanske inte vart så intresserad. Tänkte det är ju inte alla barn som vill stå. Jag vet ju Alexander han var ju världens lataste bebis. Men Jonathan griper ihop med tårna. Precis som han gör med högerhand ibland. Det blir som stelt... I mellan åt. Det här är ju så små grejer som ingen annan förälder till ett frisktbarn äns kollar på. Hur armer och ben och tår och fingrar funkar. Föder man ett friskt barn så kollar man inte sånt. Iaf inte jag... eller hör jag då till ovanligheten?
Hur som helst så stödjer han sig på vänsterben. Han ställer ner höger med men lägger vikten på vänstersida.
Vi pratade om det och även Åsa tyckte att det var nu dax att lämna över till Hab. (habiliteringen) Men vi skall ses några gånger till. Tills remissen kommit dit och tills hon har lämnat över oss till den nya sjukgymnasten. Jag bad henne även att följa med på vårat första besök där. För att få det så bra som det bara kan bli. Hon tyckte även att Hab kan hjälpa till mer med stöd och kanske hjälpmedle om det skulle behövas i framtiden. Dem är mer proffs. Hon jobbar mer med akuta grejer. tex barn i traffikolyckor och så. Å så barn med kramper och andra deffekter från födseln.
Det kunde oxå bli aktuellt att vi kanske tom går kvar hos Åsa en tid och går på Hab med. Men den planen gör vi tillsammans med dem.
Jag vill inte släppa Åsa. Hon är min stöttepelare och kan bekräffta om jag sett rätt eller fel. Hon svara ärligt och säger som det är.
Alla andra runt oss säger alltid. Det syns ju inget fel på honom... Det kommer bli bra... Å det är klart att det kommer bli bra. Å nej det syns inget fel på honom. Inget fel så... Men han har ändå en svaghet. Å antingen kommer det bli tydligare eller så kommer det bli mindre.
När vi var hos Neurologen sist såg han ju inget på benet och komplade hans arm mer och mer till en plexusskada. Medans Åsa trodde mer på att det kan vara både och.
Å jag vet inte om jag ser hans svaghet mer eftersom jag jobbar med vuxna som har samma typ av fel som mitt barn eller för att jag känner honom och lever med honom 24-7....
Jag blev iaf ledsen.
Jag har alltid tänk...Ja men en svag arm är väl helt okey att leva med. Men ett ben...Benet behöver du för att gå...
Jag tänker på mobbing. Ett barn som haltar syns det bättre på en ett barn som inte använder höger hand/arm lika mkt.
NEJ...
Jag blev ap ledsen och skulle kunna börja gråta nu med.
Jag vill ha kvar Åsa och Jag vill ha ett friskt barn...
Å sedan så skulle ju hans läkare ringa idag om hans jävla temp som hoppar upp och ner och fram och tillbax. Men han tyckte vi skulle kontakta våran husläkare om det.
Å våran vårdcentral tycker vi skall kontakta specielist på barn.
Så nu bollas vi runt när det gäller hans feber toppar.
Så i morgon skall jag ringa så jag får en telefontid med en doktor på våran vårdcentral. Ge honom antibiotika så kanske det försvinner.
Eller inte fan vet jag...jag är ingen doktor. Nu har han ju sån där härlig astma hosta som både Alexander och Zebastian hade som spädisar. Ska bli kul och se vad det blir av detta...
Jajja som vanligt så hämtar Nicke upp mig i mina svackor.
(tur han börjat nikotinat igen)  // MARIA MAROSKA