Mariamaroskas

*suck*
Jag får ont i magen, jag får ont i magen varje gång min vän ringer. Jag är orolig. Orolig för att det ska bli fel för att min vän. Alltså jag är helt övertygad om att denne vän vet vad den har gett sig in i och att det handlas rätt i denna situation. Men jag vet ju hur det känns att separera.
Vilka frågor man ställer sig själv?
Gör jag rätt?
Gör vi rätt?
Gör han rätt?
Varför gjorde vi det inte bättre?
Varför sa jag aldrig till när saker var fel?
Varför förlitade jag mig på att allt skulle ordna sig?
Kommer barnet/en ha det bra?
Kommer dem skadas psykist av att vi separerar?
Hur kommer dem känna sig med växelvis boende?
Ska jag ha barnet hela tiden?
Kommer vi kunna lösa detta som vänner?
Kan vi vara vänner?
Sviker vi våran kärlek för tidigt?
Ger vi upp förtidigt?
Kommer hela hans kompiskrets och släkt hata mig?
Kommer han kunna umgås med mig utan att känna svek?
Kommer vi kunna leva ett bra vuxet liv så vårt barn kan vara stolta över oss fast vi inte lever ihop?
Vem ska bestämma om vad?
Vem ska ha barnbidrag?
Vem ska ha största ansvaret?
Ska båda bestämma om allt?
Ska vi dela barnbidrag?
Ska vi båda ha lika mkt ansvar?
Kommer vi kunna lösa alla konflikter utan att gräla ihjäl oss?
Kommer jag känna mig ensam?
Kommer han känna sig ensam?
Kommer barnet känna sig övergivet?
Kommer andra dömma oss för att vi separerar?
Kommer andra dömma mig för att jag vill leva själv?
kommer andra dömma honom för att han vill leva själv?
När är det okey att starta om på nytt?
Kommer jag kunna starta om på nytt?
Vad händer om vi separerar och sedan vill hitta tillbax till varann?
Tänk om jag vill och inte han?
Tänk om han vill och inte jag?
Vad kommer dagis säga?
Vad kommer mamma och pappa säga?
Vad kommer hans pappa och mamma säga?
Hur gör vi med julen?
Hur gör vi med nyår?
Hur gör vi med midsommar?
Vart ska vi vara när barnet fyller år?
Vem ska få vara med när barnet fyller år?
Hur kommer det vara om jag vill flytta längre än till området brevid?
Vad gör jag om jag inte kan få 100% hjälp från mitt ex?
GÖR JAG RÄTT?

Alla dessa fråger och många mer vimlade runt i min hjärna när jag var i denna situation! Jag sov knappt på nätterna och varenda barnledig tid såg jag till att ha något att göra och ha så roligt jag bara kunde för att slippa tänka alla dessa jobbiga tankar.
Jag skynda mig att göra massor eller prata i telefonen eller göra andra underhållande saker för att inte behöva tänka. När vi väl bestämde oss för att separera.
När kraschade jag då? Jag vet inte riktigt jag kommer inte håg. Jag vet att jag satt i min stora 3 på 4 våningen med Zebastian sovande i sitt rum och jag satt på golvet brevid och grät för att jag inte lyckats hålla ihop det med hans pappa. Jag grät för jag kännde mig som en misslyckad jävla morsa. Jag hade svikit mitt barn. Jag kännde mig så jävla värdelös. Jag kände mig förjävlig för att jag inte hade älskande kännslor för hans pappa. Jag hade endast vännskaps kännslor för honom. Något vi båda kännt länge förvisso, men det kändes förjävligt... Det känndes som jag hade förlorat på mållinjen.

Jag mins ärligt inte om jag äns pratade med någon om detta? Hur jag kännde det eftersom jag egentligen var 100% säker på att jag gjorde rätt. Varför leva med någon man inte kännde gnistan med. Han är min vän för alltid...men inte min kärlek. Å jag är glad att vi har den relationen vi har tillvaranndra. Å idag vet jag att vi gjorde rätt. Hade vi forsatt hade vi varit ovänner idag tror jag. Vi hade tärt för mkt på varanndra då.
Jag mins inte riktigt vem som hämtade upp mig när jag skulle separera. Klart att det var madde. Där madde är där är jag och tvärtom. Men om jag var nå kännslomässigt vrak det tror jag verkligen inte. Jag var säker på min sak...

Men jag känner så för min vän... det är inte lätt att bestämma sig för att separera? Det är inte lätt att blivit sviken så många gånger? Å sedan ta det steget? Att jag tänkter lämna min man?
Det är så mkt man går måste gå igenom både kännslomässigt och praktist?
Alla dessa frågor jag babblade upp tidigare i inlägget. Det är inte bara att flytta och vips så är allt bra?
Det är bodelning, vem ska ha vad, vem ska bo vart, vem ska hänga med vem, hur ska vi göra med barnen, å vem har rätten att bestämma vem barnen ska vara mest med?
Det är massor som skall göras...
Å så skall man göra detta så att man kan hålla sams senare oxå för barnen skulle. Det är inte lätt. Det är en svår balansgång?
Som man måste göra så vuxet man bara klara av att göra det.
Alla klarar inte det. Alla kan inte det. Alla vill inte ha det så. Alla försöker inte äns. Alla gör olika. Många med egoism i första tanken. JAG och sedan Jag sedan barnen och sist du.

Jag tycker ju att min vän gör rätt. Känner min vän att det är rätt för min vän är det även rätt för mig. Jag kan vägleda och svara på hur jag skulle göra eller hur jag gjorde. Jag kan vägleda på det sättet att jag säger vad jag tycker mer än så kan jag inte göra som vän. Stötta och finnas där ifall min vän skulle krascha.

Är att skilja sig alltid rätt? JA om det inte känns bra och inte går att rädda. // MARIA MAROSKA