Mariamaroskas

hur vanligt är det egentligen? Att folk faktist gör? Att man faktist känner sig som offer?
Destruktivt skulle jag vilja kalla det... Vem vet i morgon ska jag börja läsa boken "självkänsla nu" av Mia Törnblom. Undrar om hon säger det samma. Att vara destruktiv måste ta enormt med energi? Eller har jag fel?

Jag tror lite på det här med att om man vill vinna respekten från andra och kärlek måste man med alla sannorlikhet lära sig att förstå sin egen betydelse.
Att man faktist kan förstå att man inte är viktigare ä någon annan i ett gäng/arbetsplats/bland vänner osv.
Men att man som ensam ska tycka att man är viktigast på denna planet. Jag tror att det endast är JAG som kan fylla på mitt eget ego och vad andra säger ska inte spela någon roll. Inte vad andra tycker heller för den delen.
Man måste ju själv ta ansvar för sin egen handling... Det är man själv som bestämmer vad som ska hända här i livet...  Det kan ju aldrig vara någon annan som bestämmer det.
Man måste väl faktist ta ansvar för sig själv...Å vad man faktist kanske har ställt till med?
Varför känner sig vissa som ett offer då? Dålig självkännsla?
Det ska bli så spännade att läsa denna bok.
Varför ska jag läsa den då? jo för jag tror att jag kommer att lära mig massor.
Jag kan med handen på hjärtat oxå känna mig som ett offer ibland...Lägger mig platt och tror jag ska dö i princip. Jag kan lät sätta på mig martyr tröjan i vissa lägen.
Det här med lågsjälvkännsla på? Det måste ju kunna utspela sig på massa olika sätt. Vad är typist... Jag ser antingen en person om är rätt tillbaka dragen som avstår från att säga sina åsikter vill inte ha så mkt uppmärksamhet alls. Sedan ser jag motsatsen. Den personen som kräver uppmärksamhet och som drar i folk för att få bekräftelse. Å inte alls lyssnar till andra utan bara till sig själv. Eller den personen kanske lyssnar men inte hör...
Jag är proff på det... att lyssna men inte höra. Å spciellt i konflikter... tex med min sambo.
Kan det vara så att om man har låg självkänsla så vill man asbolut inte bli kritiserad, eller övergiven och inte illa omtyckt heller... Men det är det som händer...? Att man blir rätt ensam?
Jag jobbar ju med och bland människor och ser dagligen den här "jag är ett offer"
Men är det inte så... Hoppas jag får svar i den bok jag ska ta mig i kragen och börja med...
Jo..
Men är det inte så att om man vill vara ett offer så är man det... man tradar runt i samma beteende och orkar inte ta tag i JAG, MIG.
Man måste nog lära sig att älska sig själv mer. Att man inte gör saker bara för att andra vill eller säger åt än. Att man lär sig att respektera sig själv först...
Undrar egentligen hur många bland mig som har dålig självkännsla eller faktist känner sig som ett offer. Jag säger ärligt... Jag suger när det gäller en del av min självkännsla. Å jag är martyr alldeles för ofta i mitt samboförhållande.
Får se...Jag lovade ju mig själv redan förra året här i min blogg att jag skulle leta efter mig själv...  Eller iaf lära känna mig själv bättre. Vem jag är? å varför jag reagerar som jag gör? Å vad som jag kan göra bättre? // MARIA MAROSKA