Mariamaroskas

har varit kaos artad...
Vi blev nästa tom osams...

Hur är det i era/n familj/er?
Jag menar här är det så här... (iaf när jag är sur och tvär)
När barnen är sjuka och trötta är barnen mina
När barnen är friska och glada är barnen min sambos

Av någon konstig annledning är det alltid jag som sitter på akuten med mina barn, det är alltid jag som åker land och rike med barnen när saker ska ske med barnen. Man fixar skridskor, vinterkläder, kläder i största allmänhet, man går till bvc på alla dessa jävla vägningar och koller och sprutor. Bvc i all ära men inte nu...inte idag... kanske på måndag.
(om barnen är friska)

Igår kväll säger Alexander...Mamma jag har ont i magen...
Zebastian säger Mamma jag mår illa...
Jag skriker hysteriskt...VITPEPPARKORN!! (nej jag skrek inte jag gick och intog sånna själv)
Jonathan är sjuk...han gråter hela tiden... öronen? vet inte? Närhet kanske? för det är den enda gången han är tyst.

Jag är alltså hemma med sjuka barn
DÖDA MIG NÅGON SNÄLLA!!

Nej så farligt är det faktist inte...Eller när två av tre gråter i kör kan det vara lite nervkittlande.

Men i natt iaf... Jonathan vaknar halv tolv.
Glöm inte att jag är sjuk och somnade 21:15 som en klubbad säl. Så i min bästa sömn gallskriker alltså ett av barnen.
Vi har vaggan kvar i vårat rum så jag bär över honom dit.
Ger en ny alvedon, näsdroppar, ny blöja och en liten flarra med bebisdryck.
Sedan sjunger han så fint för oss..

Då ber jag min underbara sambo att ta honom. Göra något...Jag är fan sjuk..Då är han helt plötsligt sjukar.  

Han är som ett frågeteken vad ska jag göra då?

Ja!!! Vad ska han göra då? Testa...var lite kreaktiv tycker ju jag. Vi näbbas som katt och hund.... Helt i onödan egentligen. Men va fan...varför ska just jag ha ansvar över barnen när dem är sjuka?? Varför varför varför?

Det slutade iaf med att Nicke tog upp honom satt honom i sitt knä och satt kvar brevid mig i sängen. Något som var helt okey... han var tyst och jag kunde slumra till..
När jag tittade upp efter ett tag...är Jonathan trött men kan inte komma till ro. Mer bebisdryck Å sedan somnade Jonathan i våran säng... Sittandes. Eller upp pallrad kanske jag ska skriva...för han somnade ju inte rakt upp och ner.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft barn i min  säng så mkt som jag haft sedan Jonathan kom. När ska han bli frisk? Eller inte bli sjuk igen...

Han har idag sovit i tjugo minuter. BRA jobbat av honom tycker jag...
Men om vi ska se detta postivit så kanske jag lär mig något av denna vända med...??

Man ska ju inte tycka synd om sig själv. Det var ju trots allt jag som var del av att dessa barn kom till världen. Det är bara att ta tjuren vid hornen och kämpa vidare.
Jag är ingen stålmorsa...
Kanske någon trodde men så var icke fallet...
Mina depåer av positivitet tar med slut ibland...
Det är ju faktist inte barnens fel att dem är sjuka, det är ju inte deras fel att dem ska vakna mitt i natten och det är inte deras fel att dem går upp allt för tidigt.
Det är väl bara att anpassa livet efter vad som komma skall...
Även fast vi aldrig går upp med våra barn förrän kl är sju. Vare sig dem vill eller inte är det sängen som gäller....Möjligtvis att jag kan hänvisa till soffan och film om klockan är halv sju.
Annars har vi natt här hemma...
Undantag vid sjukdom då! Fast Alexander och Zebastian har faktist sovit i deras säng fast det haft sjukdom. Tror jag haft Alexander i sängen två-tre gånger på två år vid sjukdom.
Zebastian har jag haft någon gång med...men efter han spyde ner mig som treåring får han snällt sova i sin säng och jag kan sträcka mig till att sitta på kanten tills han somnar...eller ligga brevid i hans säng.
Men han är stor... 9 år snart. Tänk...

Nu ska jag ta ett av mina kidos och kasta i badet... Det andra ska få se på film och det tredje har frihet under ansvar...  // MARIA MAROSKA "sjukdom borde avskaffas"