Mariamaroskas

jag känner panik... för att jag har så svårt att ta ansvar över mina egna handlingar.. Alltså det kanske låter jävla knäppt men jag menar att jag hellre förklarar bort saker än att stå för vad jag gör. Det spelar ingen roll egentligen vad det är... Eller jag står vist för vad jag GÖR!!
Hela tiden faktist... jag står alltid för vad jag gör och säger...Men jag är snarare rädd för att jag skall uppfattas som dum i huuvdet eller svag eller knäpp om jag talar om precis som det är. Jag svävar hellre ut  eller lämnar bort visa saker för att det inte ska låta dumt.
Det är faktist mest i våran sambo relation av någon konstig annledning.
Vi pratade faktist idag... PRATADE...som vi inte har kunnat göra på super länge.
Vi pratade om massor... Å jag tror att jag ofta undan håller saker för att Nicke är en bra talare och att jag med åren inte orkat stå upp för vad jag har gjort.
Jag känner mig absolut inte kuvad i våran relation. INTE ALLS...jag känner mig verkligen sedd. Men när det gäller talets gåva i situationer där vi inte tycker lika är jag den svaga. Jag blir arg... Ställer mig i försvarställning... Kommer in i meddrurå fasen.... 
När Nicke har frågat varför jag har gjort saker och ting ser jag det som ett påhopp. Jag har svårt att stå upp för varför...jag har handlat som jag gör för att jag tror att hans fråga är för att tillrätta visa mig.

Jag ver varför det har blivit som det har blivit... Å det är nu dax att göra något åt det.

Jag har i ett tidigare förhållande fått höra att allt jag gjorde var fel... jag själv har ju alltid vart en rätt tuff tjej som verkligen talar om vad jag tycker och tänker. Ibland nästan ångat på som en ångvält. Å så kan jag va fortfarande...
Men att i flera års tid..Å speciellt den tiden i livet när man är som mest påverkbar. Tonåren... Få höra att man inte har dugit i det man har gjort eller i det man tänkte göra så sitter det rätt hårt... Jag ställer mig i försvarställning, jag lämnar gärna delar av sanningen flytande för att det jag sa eller gjorde kanske var fel?
Även fast jag vet innerst inne att det jag gör är rätt...

Men jag har kommit en bit på vägen... Zebastians pappa kämpade en del med att jag inte skulle bli så arg när han ifrågasatte saker och ting. Henke min älskade vän har oxå försökt... Nicke ger sig inte...

Å det är bra... Att hitta sig själv och vilja stå tillsvars för vad man gör här i livet är väl A och O. Eller det är det!!
Av någon konstig annledning så är det mest med dem killar i min närhet jag hamnar i dessa konflikter med.
I våga vägra erkänna varför jag gjorde som jag gjorde konflikter.
Jag måste ta tag i min del av våra problem. Som alla borde göra...ta ansvar för det man gör här i livet. Å inte skylla saker och ting på andra eller lämna saker utanför för att man tror att den andra ska misstycka eller misstro.

När jag får pengar den 20 ska jag åka ner på stan och köpa den där boken jag skrivit om förr. Om att hitta sin egen självkännsla. Sig själv... Den kan nog ge mig massor på traven...hjälp alltså!!

Vi pratade inte bara om detta jag och Nicke. Absolut inte...

Vi pratade om fackliga uppdrag, om barnen och om detta.
Jag har en del att skriva om det fackliga uppdragen med. Men ska överlåta datorn till min spelsugna sambo å så ska jag tillbax till köks tjänsten. // MARIA MAROSKA