Mariamaroskas

Jag har dåligt samvete för min icke entusiasm. Men varför jag har det vet jag inte..

Jag är överlycklig för det som händer och sker inom mig. Jag ser det som en gåva och ingen kan vara mer glad än jag.

Ändå är det inte med samma entusiasm som första gången, inte som andra gången heller å inte som tredje gången heller.

Första gången var jag besatt i veckor, datum, tid jag läste om allt som hände och skulle hända. Jag viste allt som en öppen bok. Jag skrev och pysslade...

Andra gången var det som att göra det igen på nytt. Kanske för att det gått så många år och för att det var nytt för mig och Nicke. Jag höll även här reda på veckor och vad som hände. Jag läste för Nicke även fast han inte alltid ville.

Tredje gången hade jag det dåliga samvetet för att jag inte riktigt skrev lika mkt som jag gjorde första gången och andra gången.

Tredje gången var en mysig stund. Kanske inte alltid med humör som svajade och illamående som kom och gick. Men det är inte riktigt okey med tredje gången heller...men ändå helt okey.

Nu är det helt sjukt... Jag är glad! Jag är mer än nöjd över min situation jag oroar mig och känner mig mer rädd än någonsin samtidigt som jag bara vill att veckorna ska gå super fort...

Så fort som bara dem kan gå...

Jag har äntligen lyckats börja skriva om min graviditet på http://www.familjeliv.se/  

Jag var så duktig förr, men jag har dock fått med alla "mina måsten" denna gång med.

Jag tror ibland att jag är rädd för att vara för glad. Det kan gå åt helvete. Vi fick en riktig prövning på att livet står och vajar på en pinne när Jonathan kom till oss. Tack och lov var han villig att kämpa på själv och hade en vilja att vara kvar hos oss.

Jag kommer aldrig att glömma den måndag då han hade tankar om att lämna oss flera gånger.
Jag tror inte jag tillåter mig att bli för engagerad ifall...Ifall något händer.

Men då frågar jag mig!??!

Tänk om det händer och så ångrar jag mig för att jag inte varit så entusiastisk och engagerad i denna graviditet.

Jag njuter mer än mest när det spakar där inne. Jag tar denna graviditet som den sista och försöker verkligen att njuta varje gång bebisen där inne ger sig tillkänna.

Jag stannar upp och ger den där inne min tid. Även fast jag ger den mesta tiden åt dem andra vild djuren jag har.

Jag pratade lite med min barnmorska om detta. Men det är tydligen rätt vanligt att det blir mer än vana att vara gravid och att första och andra graviditeten inte är lika dan om man blir gravid flera gånger. Å speciellt inte så tätt som vi eller jag faktiskt är gravid.

Jag har ju varit gravid 27 månader av 36 månader...
HELT SJUKT...

Men så är det ju...som en jävla Elefant!! Men jag är ju en bra Elefant...

Nej jag är mer än nöjd när denna bebis våran gåva ska se dagens ljus i höst.

För hur det än är...Så är barn en gåva. Som jag anser att man skall vara jävligt tacksam för att man faktiskt kan göra och få. // MARIA MAROSKA