Chile och Spårlöst
Idag är det spårlöst på tv. Det är dags för en tjej att hitta sina rötter i chile. I vanlig ordning kommer jag att gråta. Jag dras med i en känslo storm på en timme varje gång detta program går. Jag dras in som om det skulle kunna vara mitt eget liv. Kan ju vara det...Jag har ju inte heller nå biologiska rötter. 
Förra måndagen grät jag hejdlöst när tjejerna fick reda på att deras föräldrar hade dött 5(7) år tidigare. Tänk när dem bestämt sig för att leta efter sina rötter och så får man reda på att dem dött. Nej fy!!
Det är en av anledningarna jag inte söker mina rötter.
När man väl bestämt sig så finns dem inte kvar i livet. För hur det än är tänker jag inte sticka understolen att mest spännande är ju att se och få vidröra sina föräldrar.
Eller är det så att när dem väl är där så nöjer man sig med att man faktiskt hittar en syster eller en mormor.
Tjejerna eller syskorna i förra programmet fick ju en hel del "nya" till sin släkt. En stora syster och mormor och morfar och mostrar och allt var det var.
Men kan man få tänka som jag...
Att det är mamma och pappa man söker...Å ingen mer. Fast jag har ju faktiskt en biologisk storasyster.
Men jag har ju bestämt mig sedan länge att jag har det bra som jag har det. Nyfikenheten gör ju sitt ibland men jag är nöjd som jag har det.
Sedan får vi se hur mkt jag gråter i kväll 21:00 // MARIA MAROSKA
