Mariamaroskas

Om livet är förbestämt kan vi påverka det då? Eller är det så att våran livs bok redan är skriven och vi bara tror att vi gör egna beslut. Är ödet redan skrivet i våra inre och vi lever efter denna bok?

Eller är det faktiskt så att vi väljer allt själva??

Jag har ju alltid trott på ödet och nästan lagt ner visa saker för att jag tycker att det skall ordna sig. Ibland har jag gett fan i att välja för att se vad som händer.

Men visa saker bestämmer man väl iaf själv...eller är det så som jag skrev att vi är lurade att tro att vi kommit på massa smarta idéer fast det redan är förbestämt??

Skit samma mitt öde kan dra åt helvete ibland tycker jag.

Ibland styr jag mitt liv framåt i en sån bra takt att jag nästan blir lite stolt över mig själv. Hur enkelt det kan vara att leva.

Å så kommer det perioder i livet där man inget mer än vill gräva sin egen grav och be någon lägga över den sista jordhögen över överkropp och huvud.

Nej jag är inte självmordsbenägen jag bara skriver...!!

Visa val eller saker som händer i livet har jag ångrat. Att saker har hänt, att saker faktiskt inte hänt. Undrar hur mkt jag själv har att göra med var och varför och varför inte?

Visa saker är ju verkligen upp till mig själv. Där jag faktiskt har både två och tre vägar att använda här i livet. Där man har ett val.

Jag lever rätt mkt i nuet men jag brottas med dåtiden. Jag känner mig rätt ledsen ibland att jag har så svårt att faktiskt själv påverka vad jag gör. Jag har ett gott självförtroende men min självkänsla vacklar lite. Inte vidare mycket men där den vacklar gör att livet inte alltid är som jag önskar. Jag har svårt att jobba med mig själv. Jobbar hellre för att hjälpa andra än att ta tag i mitt egna super lilla problem. Skulle det vara borta skulle jag vara världens lyckligaste som går i ett par skor.

NEJ jag är inte olycklig jag är lycklig men skulle behöva vara mer lycklig.

Ibland är jag inte alls lycklig då är jag inte ens olycklig då känns det som om jag är i ingenmansland i den gråmassan och bara är. Så där likgiltig till livet.

Den känslan är otäck... Där i den känslan är det nästan som om man inte bryr sig om något. Allt skulle kunna hända och jag bara ser på utan att påverka. Den känslan är hopplöst ruskig.

När man skiter i vart folk tar vägen eller vad som händer med sina relationer till livet.

När inget har någon vidare mening.

Det är inte ofta jag är där och gurglar runt i den grå massan i ingenmansland. Men ibland svajar jag på kanten dit och som tur vaknar man upp och ser det goda i sin underbara vardag.

Jag kan vara arg på livet eller andra och det går ut över den som står mig närmast. Den som man egentligen älskar mest av allt. Den vuxna som alltid stöttar och ser på när man trillar och hjälper en upp. Det är ofta honom som jag ger skiten som jag nästan skäller på utan att ha anledning till det. Det är han som får stå där som en mur eller med armarna öppna för att ta emot mig när jag inte mår bra. Det kan vara både känslomässigt och kroppsligt det kan tom höra ihop. Jag kan vara sur på systemet vi lever i på massor med konstiga saker och där står han och pallar av mina gungande känslor mina utbrott som egentligen är helt icke tillåtna.

Jag har alltid haft svårt att prata känslor har svårt att säga som det är när det gäller mina känslor. NI vet dem här känslorna och den relationen man inte har till sina vänner.

Utan dem man faktiskt bara har till den man lever ihop med eller som är en nära.

Jag kan säga att det inte är något fast det egentligen är massor. Men jag orkar inte ens vara ärlig mot mig själv.

Jag var på god väg ett tag att faktiskt kunna lita på mig själv och tala. Eller iaf försöka tala.

Jag tror att om jag börjar tala så kommer jag bara gråta. Gråta hejdlöst och aldrig mer kunna sluta.

Jag gråter jag kan tom gråta när jag är arg men det är inte den gråten jag är rädd för det är den här känslomässiga gråten.

Har du gråtit så där mkt någon gång så nästan luften tar slut. Man kan inte andas varken från näsan eller från munnen. Det tar stopp!
Det tunga trycket mot ens bröstkorg får en att känns obehags känsla.

Det är den känslan jag vill slippa. Känslan att blotta sig...Men det är egentligen löjligt att inte kunna göra det till någon man faktiskt känner fullt förtroende för och faktiskt älskar.

Kan tänka mig att det nästan kan vara som när någon har panikångest. Jag har ju bara läst om det i skolan om trycket över bröstet och hur paniken och ångesten kommer.

Nej tack!!

Människan är ju grymt påverkningsbar och så även jag. Men inte alltid. Ibland har jag stått ensam kvar med min åsikt eller mitt val. Ibland är jag ärligt stolt över mig själv för att jag sagt NEJ i stora grupper.

Som när man var tonåring och "alla" andra tog droger men inte jag.

Ja jag har provat...men när  "alla" andra fortsatte och inte jag. Jag har vart nyfiken och jag har provat i min takt.

Jag gick tom själv till en kille som hade det jag ville pröva för att få pröva i min takt och få se vad dem egentligen höll på med.

Inget har varit min grej egentligen men jag vet vad folk pratar om när dem pratar om kickar och bortsvepande känslor.

Men det är inget och var inget för mig!

Jag måste ha kontroll över mitt liv, jag är en kontrollmänniska jag måste ha koll på det mesta som jag faktiskt själv anser är mitt ansvar.

Jag kan sjukt nog ha mer koll på Nickes saker eller grejer som han måste göra. En vad han har själv och då är han en vuxen människa. Ibland mer vuxen än vad jag själv är.

Nej jag behöver visa mer respekt och ge mer kärlek till mitt liv!! Till dem runt om kring mig och dem som faktiskt ställer upp för mig!! // MARIA MAROSKA