Känner mig ensam...
Jag har vart lite halvt som helvt nedstämd i två dagar nu. Har inte alls velat ens försöka vara på topp. Det är inte likt mig....Inte alls. Det känns som om all min energi går åt till att överleva själv. Till att ta sig upp att överleva att man har ont att försöka vara så glad jag bara orkar för att mina familj ska orka med mig.
Jag känner väl mig ganska färdig med den här graviditeten nu måste jag nog erkänna. Jag känner mig färdig på att vara less....
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till vissa människor...
Nu kanske inte detta gör att jag känner mig ensam just i kväll. Men det var de jag kom på bara av farten.
Alltså jag har mina nära och kära dem har jag inte alls svårt att förhålla mig till. Jag har dem som inte är så nära men jag har inte det problemet med dem heller....
Men hur förhåller man sig till folk som man tror ska höra av sig och inte gör det...? Är det upp till mig då att göra det...höra av sig? Eller är vi vuxna människor och ser till att man faktiskt hör av dig då och då.... Eller om man fakstiskt har bestämt att man ska göra det... träffas...
JAG VET...jag är en gravid jävel som glömmer och är glömsk. Å även jag kan glömma....
Nej jag känner mig förvirrad. Å jag kommer bli sur som fan och jag kommer få det upptryckt i min hals att det var upp till mig att höra av sig...
Men skit i det.... Det är inget som har hänt än... Å det kanske inte äns händer...
Varför i hela friden känner jag mig ensam då.. Har ju tre underbar barn och en fantastisk sambo... Iof så sover barnen och Nicke är på 20 års fest med Amerikanska fotbollsklubben.
Men jag har ju allt jag någonsin velat ha...
Eller är det bara så här man är då och då... jävligt nego sin ensamma tid. Jag som brukar njuta av min ensamtid..jag brukar ju verkligen gilla den...SOM FAN!!!
Nej ge mig kraft och styrka till den 20 oktober någon... // MARIA MAROSKA
Gumman jag förstår precis vad du menar... På något konstigt sätt så är jag lite avtrubbad av denna graviditet. Jag vill träffa mina vänner men mår så jäkla dåligt att jag inte orkar vara trevlig och glad. Det känns för gävligt för jag vill men jag har ingen ork ska jag ha det så här tills barnet kommer ut eller är det bara en period? Hur som så börjar jag bli så trött på det, jag har alltid fantiserat att det ska vara underbart att vara med barn men inte det tar jag tillbaks det är ju bara jobbigt och man är ju ständigt trött och illa mående. Nog om detta nu när skulle vi ses på måndag och hemma hos vem? kram från en uppriktigt less Jessica
Hmm.. Ungefär som jag känner mig.
har allt jag vill ha men fortfarande nåt som spökar och vad det är vet jag inte..
Sen det där med vänner som inte hör av sig.. ja det finns det här med.
stor kram
