Mariamaroskas

Christian har blivit så stor…Det går för fort. Jag har sorg i mitt hjärta. Det är nästan så jag skulle kunna börja gråta. Kan inte min sista bebis bara vara bebis lääääääääääänge och inte bli stor så här fort. Första tanden är här..han sitter själv…han vänder sig om och rullar runt i hela vårt hem dit han vill. Han följer sina bröder och blir arg och skriker GAAAAAAAAA om dem försvinner för långt bort här hemma.
  
Han tar sig fram i sin gåstol (vi använder inte gå stol ALDRIG att vi skulle göra det) dit han vill komma. En tröskel fixar han inte men annars börnar han hemma. Han tar sig bakåt när han ligger på mage. I morse försökte han ta sig upp på alla fyra men blev arg och kastade ut saker ur sin säng istället… Vart tar min bebis vägen!!??? Jag vill inte jag vill inte att tiden ska gå så här fort.
  
Jag har sorg…. Jag kände det på mig redan för länge sedan att detta kommer bli tungt. Han är verkligen min sista bebis EVER…för alltid det kommer aldrig mer hända att jag kommer bära ett liv i min mage. Vagga en liten nyföddbebis tillsömns i min famn. Ha en bebis som sover sött på min arm och som ligger i ens famn och bara gossar med sina händer och somnar sött. Nej jag har nu en ål ingen bebis. Han vill inte sitta och gosa sig i min famn mer än när det är dags för kvällsvällingen. Han ligger aldrig och bara njuter i min famn. Min bebis har förvandlats till en ål… Eller snarare så börjar han bli stor… Han står mer än gärna och hoppar i min famn när man håller honom i händern. Min bebis Chribba Chribb är på väg att förvandlas till en stor kille. Om man nu kan säga så om en snart 7 månaders kille. Han är ju våran bebbo men det går för fort… Det knyter sig i bröstet på mig när jag inser att det faktiskt är så att han snart är stor… 
  
Men valet är det rätta det vet jag!! Jag vill inte bli någon familjen annorlunda och bli förfrågad om jag vill vara med i tv för att jag har 8-10 barn. För hur det än är så kommer man från bebistiden och hur töntigt det än låter så är SMÅ BARN SMÅ BEKYMMER OCH STORA BARN STÖRRE BEKYMMER…

Jag vet!!! Utan att låta negativ…jag vet!! Men alla barn är underbara på något sätt…mer eller mindre. Men bebisar är inget bekymmer alls enligt mig…

Jag ska inte döma andra i deras val av ord och handling men det finns mammor som verkligen stressar på och verkligen säger rakt ut att dem vill att deras bebisar ska bli stora fort…NJUT!!! För fasiken njut det är tiden man aldrig får tillbacks när dem väl är stora sedan då är det försent. Dem första 5-6 åren är undebara… Alla år är det…men ju äldre dem är ju större  eget utrymme behöver dem. Jag ser knappt min snart 10 åriga son…

Han går upp 6:50 äter frukost och går till skolan 7:30 går i skolan och sedan är han kvar på fritids till 14:45 sedan är dem ute och cyklar…han kommer hem 15:00 och kastar in väskan sedan hänger dem i skogen och cyklar bmx och hoppar och trixar på sina cyklar… Han kommer hem 17:00 och äter…Å så ut igen så länge han får… Å det spelar ärligt ingen roll vilket väder det än är så cyklar dem. Dem är 6 stycken killer i skolan med samma intresse och det är underbart… Men ju äldre dem blir desstår mer måste man släppa dem och ju mer oberoende blir dem av oss som föräldrar. Vi lär dem ju att klara sig själva och wooopiiieee säger det så klarar dem faktiskt det själv… 

Nej min älskade Chribba måtte du våga blir så stor så snabbt… // MARIA MAROSKA