Mariamaroskas

Alla älskar väl sina sambosar/män/tjej/kvinna och andra hälfter!? Jag gör det jag med... Å just bara för att denna man gör det som faller honom in. Å faktiskt bjuder på sig själv utan att ha en pinne i röven. Han gör som han vill och gör det med stolthet. Han står för sina misstag och han står för sina tankar, ord och för sitt sätt. Han skäms inte för andra och är rättvis i allt och lite till. Han säger ärligt förlåt om han gör eller gjort fel.
Jag kan vara arg på honom jag kan prata illa om honom när jag är som mest arg... Jag kan ibland bli besviken på honom. Men har lärt mig under åren som gått att besvikenheten ligger hos mig jag har blossat upp en förstora förväntning av det jag blir besviken på/av/för.
För hur det en är så känner jag Niklas så bra att han skulle aldrig göra mig besviken med flit. Han frågar allt för ofta (säg det inte till honom bara) hur jag vill ha det, hur saker ska vara och hur vi ska ha det i olika situationer. Jag får nog alltid bestämma.  Något som är gott men som också vart dåligt är väl att han är kravlös och säger "aldrig" nej å när han väl gör det blir jag chockad. Ibland har jag bara skrattat bort hans nej för jag tror han skämtar....
Den enda gången jag blir ledsen/besviken är i lägen han faktiskt blir arg eller irriterad när han testar att sluta snusa. Fast jag tror ärligt att han kommer fixa detta denna gång. Nog för att jag och familjen stått ut massor men han har skärpt sig...
Vi har svackor...säg ärligt hur många förhållanden som pågår i åratal som inte har svackor!?!? FINNS DEM!?!? Isåfall vill jag mer än gärna vete hur dem gör för att faktiskt klara av att hålla sig på 100% svackfri!!
Vi bråkar, vi tjaffsar om allt och inget. Vi är båda starka personer som vill ha våra viljor igenom och det kan verkligen gå hett till i diskussioner här hemma.
Vi turas även om att må dåligt i perioder vi lyfter upp varann då...Ibland undrar jag hur det skulle vara om vi båda två skulle hamna samtidigt i personlighets kris!? Skulle vi stanna där på botten och skvalpa då...Nej tror vi har vänner som skulle dra upp oss.
Nu är vi inga deprimerade personer någon av oss men ibland hamnar man i personligakriser fast man inte vill. Det kan vara mkt som sätts i lås, frustration och tid kan få en att må dåligt. Det jag vill komma till är väl att jag någonstans tror att alla behöver någon att faktiskt ha något gemensamt med. Någon att älska och någon som älskar en. Jag tror inte på hel ensamhet… Sedan kan ju faktiskt folk välja att leva ensamma men då har man nog ett substitut. En annan sots kärlek eller en bra vänskapsrelation med sina vänner. NU säger jag inte inte att man behöver sexlivet, kärlekslivet utan att man faktiskt behöver någon.

Men slut babblat om alla andra och bla bla bla jag spårar alltid ur. Det jag vill säga är…även fast jag är arg och jävligt och sur på honom ibland så älskar jag honom och är mer än tacksam för att han faktiskt älskar mig med mina brister och fel. Å jag är glad att han fågar upp mig och får mig att tänka till. Skratta och le!! // MARIA MAROSKA