Mariamaroskas

Har ni någongång hållt er borta från negativ energi???
Jag gör det nu...mer än någonsin. Jag vill inte få in negativ energi i mitt liv när jag håller på att vända ut och in på mig själv. Jag känner mig ärligt förvirrad. Jag har fortfarande inte sagt att jag förlåter den person som gjorde mig illa. Jag känner att jag undviker det. Fast jag egentligen vill gå ifrån detta med att verkligen ha förlåtit. Jag tror att jag måste ha bekräftelse på att denne verkligen ändrar sig eller ångrar sig på riktigt... Kanske inte ändrar sig för min skull. Men för andras.
KONSTIGT!!
För egentligen kommer det ju aldrig drabba mig om denne inte gör det...Ändrar sig?!? Jag har ju mitt liv. Jag har min familj och jag har en man som älskar mig ärligt.
Men jag är så osäker... Osäker på att han verkligen menar på riktigt att han uppriktigt är ledsen för allt jag fick gå igenom.
Jag känner att jag måste gå in i detta positivt...
NEGATIVT!!
Det är något som jag är riktigt duktig på...vad menar jag då? Jooo jag är super duktig på att påverkas negativt av andra människor. Jag kommer in i tänket negativt.
Jag har vart en fucker och faktiskt struntat i att svara när några ringt idag. Bara för att jag känner att jag orkar inte med andras problem. Jag orkar inte med att folk gnäller om sitt vardagliga liv.
Jag har bara lust att skrika..
GÖR NÅGOT ÅT DET...SLUTA GNÄLL SÅ JÄVLIGT!!
Men det hjälper ingen...
Jag har hållt mig till glada personer...som ger mig positiv energi. Jag behöver det...

Är det inte så att alla har olika slags vänner för olika saker.. Något som jag tycker är så jävla bra. Jag skulle aldrig stå ut med tanken att bara ha EN vän.
För alla människor har olika egenskaper... Och jag behöver vänner med olika egenskaper.

Jag känner mig vaken.. jag känner mig seende... jag känner att jag ser, hör och vill se. Frågan är bara vad som är bäst... !?? Men det får tiden avgöra. Tiden kommer ge mig svar... // MARIA MAROSKA

  
Hur sjukt är inte detta med graviditets nojjor egentligen...det måste ju vara påhittat eller är det så att det är något man måste drass med varje graviditet...
Frysta röda jävla hallon... det är vad jag äter nattetid.. Jag kan lätt sätta i mig en hel sån där fryst påse på 1 kilo innan jag är nöjd. Å dem ska vara frysta....har dem tinat upp brukar jag blanda dem med Loka... så jävla gott.
Men vad är det här.... hur kommer det sig att man är så sugen på vissa saker som gravid ko???

Å så dessa fucking nudlar då??



Det är något jag bara måste ha hemma annars mår jag dåligt... typ psykist.... men det är inte så att jag äter det. Eller det gör jag viste det...Om jag är sugen på kvällen så tar jag hellre en fett tallrik med nudlar. Men frågan är ju bara... behöver jag en feting tallrik med nudlar?? Egentligen inte... Det skulle räcka med ett stort glas vatten... Men då kommer den där nojjan... Jag bara måste ha nudlar innan jag sover....

Jag ransonerar mina röda hallon med...


Dem måste ju finnas hela natten....annars vore ju natten jävligt sur.... Idag delade jag med mig av mina hallon till jobbets jävla paj...Jag börjar känna att jag gjorde något jävligt dumt.
Men nu är pajfan klar...å det är försent att ångra sig...

Är det så att gravid nojja måste finnas?!? // MARIA MAROSKA

Alla har sina problem, stora eller små... Har alla problem? Eller är det så att det är en vis typ att människa som har problem?

Jag brukar vakna upp ur mina vardagliga problem ibland när min sambo säger till mig.

Maria allt behöver inte vara ett problem!!

Saker man fixar är ju inget problem. Jag brukar ofta tycka mycket är problem å så skiter jag it och orkar inte göra något åt saken. Å ser det sedan som ett problem eller hinder på vägen.

Min sambo däremot ser inget som ett problem. Han är det där sortens människa jag ibland bara avskyr mest av allt. Där allt är så jävla lätt... Där man bara fixar till det på bästa sätt och vips så blev det nå bra.

Jag har energi till massor med annat. Som att gå ut, som att aktivera mina barn, som att lösa andras situationer där dem fastnat, som att städa, som att göra saker som att packa ihop alla barn och dra på resa. Såna saker tycker jag är lätt. Som andra människor ser som jobbiga.

Men jag själv fastnar vid mina egna problem. Problem som min sambo tycker är hur enkla som helst.

Tänk om man bara skulle få lite av varje människa man gillar. Tänk vad perfekt det skulle bli // MARIA MAROSKA

Vet ni vad det värsta jag vet är... Oärlighet. Vita lögner är okey... Men vem avgör om dem är vita? Den som ljuger eller den som faktiskt kommer på lögnen?

Men det var inte det jag skulle skriva om utan det var något helt annat kom bara på det där hipp som happ.

Jag har länge funderat på det här med konflikträdsla. En rädsla där man medvetet bakar undan för att man är rädd för att stå upp för sin åsikt eller för vad man har gjort.

Jag har funderat på detta....

Hur kommer det sig att vissa faktiskt inte törs stå upp för saker och ting man faktiskt tycker är bra. Eller dåligt...

Sedan kan jag köpa att man väljer sin strider. Å vad som är viktigt eller ej.

Men vissa människor runt om kring mig i vardag och arbetsliv eller tom vänskapsliv drar sig ibland för att ta konflikter.

En del är rädda andra gör det inte för att man just väljer sina strider.

Men när jag funderar på folk runt om kring mig så möter man faktiskt dem som ofta INTE går in i en konflikt. Spelar ingen roll vad det gäller?

Sedan finns det dem som faktiskt är konfliktmakerskor/makersker.... Dem som bygger upp en stor stor grej av något och sedan när dem blir konfronterad så drar dem som en rädd katt med en svans mellan benen.

Det finns tom dem som drar igång saker och njuter av att det blir en konflikt där dem själva snällt kan stå och titta på vid sidan om.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag kan ibland bli arg på folk som inte vågar stå upp för vem dem är eller vem dem tror på eller stå upp för sitt eget liv.

Jag kan bli as förbannad. Fast har jag rätt att bli arg? Nej inte va? För var och en måste väl faktiskt ta ansvar för sitt eget liv och faktiskt se till att man våga ta för sig här i livet.

Tänk hur många runt om kring oss i våran vardag som kanske lever i en relation med någon där den ena parten är konflikt rädd. Gör allt den andra säger eller gör som man tror att den andra faktiskt gillar för att slippa alla onödiga konflikter.

Jag har mer och mer börjat lyssna på folk runt om kring mig hur dem talar om sina partners/sambos/män, och vänner jag lyssnar tom på folk på bussen eller på ica

Hur dem kan säga tex?

•-         Jag måste skynda mig hem för annars blir XXX arg.

•-         Jag måste hem innan XXX kommer hem för det ser ut som skit i köket

•-         Jag kan inte berätta för XXX om det här så kan det vara något mellan oss

•-         XXX blir så arg så det är bäst att jag

•-         XXX skulle aldrig acceptera att jag

•-         Jag måste fråga XXX innan vi går

•-         Jag ska bara höra med XXX om det är okey

•-         Ni skulle bara veta hur arg XXX skulle bli om XXX viste.

•-         XXX gillar inte detta så säg inget

Jag kan med handen på hjärtat säga att vist i min vardag så ringer jag ofta och dubbel kollar med min sambo så vi inte bokar upp oss samma kväll eller så. Jag hör alltid med min sambo om det är grönt att jag går ut och äter. Som i kväll tex.

Men det är stor skillnad på att höra efter om det okey för att det inte ska bli dubbelbokat eller strul med barnen.

Å faktiskt på att fråga eller göra bara för att den man lever ihop med blir arg, sur eller vresig.

Men vem är jag att döma andra hur dem har det hemma egentligen?

Jag har själv levt i ett förhållande där jag var rädd att göra min sambo arg. Jag gjorde allt föra att inte göra honom arg. För jag viste vad som kunde hända om han var på ett fitt humör.

Men jag måste nog säga att med handen på hjärtat kunde jag gå in i konflikter där jag faktiskt tyckte något vad fel eller rätt.

Jag är inte konflikträdd. Jag säger allt för ofta vad jag tycker. Men ju äldre jag blivit ju mer tänker jag på vad som är viktigt för mig att framföra eller inte...

Visa saker stör mig...som kappan efter vinden människan. Alla känner väl en sådan. Som vänder sig dit kappan blåser.

Är den med A så tycker den som A och är de med B så tycker den som B.

Å när A och B är med båda två flyr kappan som en katt runt het gröt.

Något som med stör mig är när personen som pratar med mig tycker en sak och jag vet vad hon eller han tycker men att denna inte tar upp det. För att den är rädd för konflikten. Eller att dem inte vågar säga vad dem tycker om mig fast jag egentligen vet det.

Folk som undviker vissa ämnen för dem är rädda för att stå upp för sig själv.

Nu menar jag absolut inte att man behöver skrika ut till alla i ens omgivning när man tycker att något är åt helvete men jag tycker man ska stå upp för vad man tycker, tänker och vill leva.

Så alla konflikträdda. Säg som det är det uppskattas mer än undanflykten...

MER KÄRLEK TILL FOLKET //  MARIA MAROSKA

Hur blir ni eller du när du blir arg?? Hur gör du? Hur kommer känslan ilskan fram?

Jag har ju egentligen aldrig vart rädd för att bli arg. Utan jag är rätt bra på att visa mina känslor men som ni alla vet vid detta laget är jag ur usel på att prata känslor. Men att visa dem har jag inget problem med.

Iska visar jag nu mera med att bli rosenrasande inombords. Å istället för att skrika och gapa eller skälla så börjar jag att gråta. Jag gråter för att jag är arg.

Å gissa om det är irriterande. Å speciellt för mig som alltid sett tårat som något negativt. Som svaghet.

Igår kväll berättade Nicke för mig att jag inte skulle få gå en utbildning av en anledning.

Å jag blev så jävla arg så istället för att ens diskutera saken började jag gråta.

Sådan ilska som jag kände var nog näst intill hat.

Jag kände mig grymt diskriminerad. Å det är inte första gånger jag blir avhyst denna utbildning för att jag vart gravid.

Å att sedan skicka hem min sambo som en bödel. (kanske lite hårt ord men hittar inget bättre)

Jag var så jävla arg så i natt sov jag endast 4½ timme. Jag kunde inte somna  förrän klockan var si så där halv två. Vaknade fem av att jag var arg fortfarande. Somnade om och gick upp strax efter Nicke gick i morse. Å då var jag med arg.

Det som stör mig mest av allt är att jag kände mig diskriminerad för att jag inte fick gå en utbildning pga mitt "tillstånd" å att jag inte skulle vara på arbetsplatsen på ett tag.

Jag kan fint klappa mig själv på huvudet och säga att jag har så jävla fett bra med kontakt med min arbetsplats så dem anar inte. Jag går på deras arbetsplatsträffar. Jag tar "konflikter" med chefen som arbetsplatsombud och jag träffar mina arbetskamrater privat och på deras arbetsplats. Jag ringer för att höra hur dem mår eller kastar i väg ett sms.

Men det som störde mig mest var att skulle dem få in ett ärende på en tjej som arbetade på sin arbetsplats och inte fick vara med på någon aktivitet eller kurs eller utbildning för att hon var gravid skulle dem jävlarna dra ärendet på en gång. Å se det som vinst på en gång.

Å att sedan ta ett beslut om att inte jag skulle få gå utan att ta det med övriga i styrelsen gjorde mig också besviken och arg.

Så summa summarum så bubblande det över för mig.

Jag ältade i massor. Nicke frågade om han skulle lyfta frågan åt mig.

Men vissa saker måste jag bara få sagt själv.

Å det fick jag. Jag fick dem tom att ända sig. Men bångstyrig som jag är tackade jag nej till det. För jag ringde inte och pratade med dem för att få min plats tillbacks utan för att tillrättavisa deras fett fetta fel.

Jag anser att ingen skall bli bortpuffad från en utbildning bara pga att man är gravid.

Å jag fick tillsvars några gånger att utbildningen kostar så mkt så man måste vara 100% säker på att man skall kunna full följa den.

Men det köper jag. Sista utbildningsdagen är 8 oktober. Jag ska inte föda nå barn då.

Å dem andra som sökt utbildningen kan inte heller vara 100% säkra på att dem kan gå. Ingen kan vara 100% säker på vad dem ska göra i morgon. Ingen vet vad som händer...Om man ens vaknar i morgonbitti.

Å jag menar även om jag är gravid å inte föder barn så är det ju inget som säger att jag kommer vara hemma. Å skulle jag vara hemma så behöver det ju inte vara för att jag är gravid. (för det är ingen sjukdom) Utan jag kan ju få akut matförgiftning och bajsar på mig eller blir påkörd av en bil. Precis det som kan hända övriga kursmedlemar.

Å det är nästan så jag hoppas att någon av tjejerna som går utbildningen är gravid och måste avsluta det pga tidig förlossning eller foglossning eller något.

För när man blir antagen till dessa utbildningar är det väl inte frågan man får. Är du gravid...??

Jahaja är du det...nej men då får du inte gå du ska ju vara borta från din arbetsplats och så är du ju i ett tillstånd.

Men som sagt jag är tjurskallig och tackade nej till höstens utbildning. Å det erkände jag även att jag tänker inte ta den plats som erbjuds för att ni ändrar er. För att jag är arg och besviken. Då får det vara. Det finns fler än jag som inte har utbildningen och klarar sig bra ändå.

Å det som störde mig rätt mkt när jag var så arg var att rätt som det var kände jag att min röst gav vika. För att jag var arg. Detta är så konstigt för mig. Jag brukar verkligen kunna säga saker och ting tala om vad jag tycker. Men jag var helt enkel för upprörd för att fixa det utan att känna att nu kommer tårarna.

Suck!!

Men det stör mig än...Å det kommer störa mig ända tills jag glömmer det och tills någon påminner mig igen. // MARIA MAROSKA